The way you make me feel

Ja, mina vänner. Det är Lördag och vad har vi lärt oss av verkligheten?
"Stars
ain't what they used to be
they are average people like you and me.."
Karl Bartos säger det så rent och klart i "15 minutes of fame" men visste ni att det var verklighet? I John B:s version av American Girls lever man farligt. Hur som helst; Det som gäller nu är ändå Jamie Cullum. "All at sea" dikterar sanningen;
"I'm all at sea
where no-one can bother me
forgot my roots
just me and the thoughts
sitting far away..."

Idag ska jag och S på hans mors 50-årskalas. Oh the glory, jag älskar släkthappenings. Jag minns alldeles för väl de gamla goda dagarna med mitt ex; hur hans aspackade far jagade in mig i en husvagn eftersom jag vägrade dansa kring en midsommarstång. Jag minns blickarna från hans mor och syster, ni vet, den där sortens blick som bara kvinnor kan ge varandra, helt omärkbart utan att den närvarande pojkvännen ser det, och hur utanför man genast känner sig. De ler mot en och de frågar om man vill ha påtår men bakom de där fina minerna så ser man; du är inte den kvinnan de hade tänkt sig åt sin son. Du är den misstänkte, den felande länken på bag-in-box-spillda utomhuskalas. Just det utanförskapet med min föredettas familj, känslan av att aldrig riktigt höra till, känslan av att inte veta vad fan de snackar om när de bollar barn-arbete-skola-jobb på ytliga manér fastän de är familj och ju borde känna varandra, mamman som ständigt ojar sig om det hon gör är tillräckligt, den nya mannen i familjen som skiter i allting och läser sportbilagan med Travet på högsta volym, skärmad från resten av familjen som en slags karantänhund. NEJ, säger jag. Men mina farhågor är inte verklighet; S familj, hör och häpna, jag älskar dom.

Jag tycker om hans far, hans mor och hans syskon och jag lovar att jag kommer älska resten också. Jag har fan aldrig varit i en relation tidigare där jag inte bara är kär i föremålet, utan även föremålets familj. Det är för att jag inte känner mig som en jävla utomjording där. Det är för att de välkomnar mig och pratar på DET DÄR sättet och precis hela hans bakgrund kan jag liksom rita upp i mitt inre. Mitt ex var det förstås andra bullar med men nu ska inte jag sitta och jämföra. Jag har alltså varit singel i ett år och åtta månader innan jag mötte S. Det verkar vara slut med det. Jag har väl låtit det krypa fram i den här bloggen, lite långsamt, ni vet, man tar inte ut bullarna ur ugnen innan de är klara. Men jag kanske måste erkänna i klartext nu då: Jag har ett slags förhållande. Och jag tror att jag gillar det.

Full rapport om femtioårskalaset väntas senare, mina små kex.