Invecklat känslotrams

Okej, så ST och jag vecklar efter mycket om och men in oss i en diskussion som mest går ut på att han fått någon form av "panik" kring vår relation. Det blir bara värre. I sin iver att förklara sig och hur han ser på saken förirrar vi oss i helt skilda riktningar och till slut fattar jag vare sig det ena eller det andra. Men i korta drag så är det så att han kommit på att jag "eventuellt" har gått och kärat ner mig i honom (delvis sant, men så enkelt är det inte) och inför detta måste han försvara sin presumtiva frihet. Vad är dealen med den här mansrelaterade paniken? Hur ofta ska jag behöva förklara, att det inte FUNGERAR på det sättet? Att relationer är nånting man ingår i samförstånd och inte på egen tass? Att vi kvinnor kanske är ute efter lite mer än att bara sätta klorna i alla jävla män vi ser? Och ursäkta att jag säger det här, men brudar, vad fan håller ni på och gör med grabbarna, och vad för krav ställer ni på dom egentligen, för i det skicket dom är i rent socialt och känslomässigt när de kommer till vår sida av verkligheten, det är ju för inåt skogen inte normalt.

ST är lite märklig, för han går igenom en lång diskussion där han "måste veta" en massa saker om mig och mina göromål, mitt känsloliv etcetera, men alltihopa mynnar ändå ut i någon form av försvarsmarkering, och någon form av ståndpunktshållande i stil med "ta inte mitt singelliv ifrån mig, och försök inte heller.."
jag förstår mig vare sig på kvinnor eller män. Och nu är jag verkligen ett frågetecken. Och rent ärligt, det är väl bra att man kan diskutera det faktum att man borde ha en helt fri, öppen och i detta fallet kravlös framtida relation..om man bara med facit i hand hade ETT ENDA EXEMPEL på ett sådant som de facto hållit utan att någondera parten inte sårats eller skadats. Men sure, vi kan säkert leka den leken också..igen. Får jag lov att förutspå utgången av det här tramset?

Det kommer garanterat inte sluta väl. Men så är ju jag en bitterfitta deluxe också. Och förlåt mitt desillusionerade tramseri, men darling: It's been done before. Och det har liksom aldrig hållit. Nä, inte för mig heller.

Så, när jag hör det här så får jag god lust att faktiskt bara ta mitt pick och pack och gå, innan det går för långt, vilket det tekniskt sett redan har. Och en del av mig är så jävla nyfiken och kommer på fler och fler anledningar till varför jag borde stanna och se hur det går. Men den 26-åriga, bittra hyndan i mig vet bättre.

Vad är det med mig och dom här jävla relationsfällorna?

07:33

Jag har fortfarande inte somnat. Istället har jag och ST haft den här jävla diskussionen som handlar om att inte sätta regler på saker, vilket blivit ett slags vakenfängelse där ingen får sova. och det lustigaste av allt är att hela den här sjuka diskussionen bara får mig att sakna hans fysiska person ännu mer. Jag vill mycket hellre att vi skulle ha hånglat och kollat på TV, eller hånglat och lyssnat på Wolfsheim, än att ha en tiotimmarsdiskussion på MSN gällande nåt vi ändå inte kan rå över. Det hela har urartat;
reglerreglerregler jag är naturligt upprorisk mot regler., jag blir som ett barn i en sandlåda som bara vill smacka på på sandslottet och se det förvandlas till INGENTING! Han är så jävla fläng som kommer och tror att han ska kunna statuera nånting sånt här på förhand utan att ens veta vad han pratar om, men fan vad fin han är trots att han är fläng. Detta är det största gisslet av dom alla. En lind leder en blind eller vad fan det heter.

Fan, var det tvunget att, när jag rände runt och hade kul och inte funderade på nånting, komma till någon slags moment 22 där allt ska handla om kontroll?

Det är så idiotiskt.

nattens låt: Metro area - Soft hoop

för övrigt har jag gått helt lost på http://jagtyckerattvigerlyckanenchans.blogg.se/
och den där fröken är fan riktigt rolig.