Inga fler ursäkter

"How many years since you found yourself
Staring at an endless sky?
Unaware of yourself
Who you are and where you're going
Only living
Only breathing
Losing all sense of time

The most fragile of things
Captivates and embraces you
Surrender and be witness
To this arrest of moments
You live within the sense
Of the order of things
What is truth
What is important
What defines you
No need to fear
No need to worry
About years that passed
About time you lost
Live seconds as a lifetime
Time it does not matter
You live within the sense

Of the stillness of time"

VNV Nation - Endless skies

Det är som om jag långsamt färdas in i det inneslutna.
Jag och ST rände ut på stan igår. Vi drack öl på Kelly's, betraktade alla vråldårar. Mötte S. S tjej kom och hämtade oss i den lilla röda golfen. Vi åkte ut till S och V och drack märklig sprit och matade vårt elände. Det var så jävla trevligt hos S, V klippte mitt hår och ST var..han var liksom där. Ovan vid att människor konverserar mina vänner. Måste hela tiden hålla ett vakande öga på honom, inte för att jag är skraj att han ska rymma utan för att jag inte riktigt begriper mig på mig själv när jag är med honom. Jag och ST spenderade sedan natten med bland annat A. Mycket blev sagt och jag kunde inte riktigt nog tydliggöra, att jag faktiskt inte var förtvivlad, utan lugn. Och lugnet kommer från, delvis det vi kallar resignation, och delvis det vi kallar acceptans. Jag har förstått att det som Ronan Harris säger i Beloved, visade sig vara en profetia som jag får leva med. Och Endless skies, är för fan mitt jävla livsmantra.

Jag erkänner att jag är lite innesluten just nu. Jag antar väl att det trillade ner i huvudet på mig äntligen, hur jag har levt mitt liv det senaste året. Och jag ska erkänna att jag släppte kontroll på vissa delar, för att få hjälp att hålla i dom. Jag erkänner att jag har handlat tanklöst. Jag erkänner att jag bit för bit släppt tåtar och bett att någon ska komma och ta tag i dom. Jag har gått ned i dvala och fuckat upp saker. Jag har inget försvar. Det enda jag kan säga är att jag är ledsen, men jag har bara inte sett någon mening. Jag har inte haft styrkan att försöka leta efter ett mål. Jag har litat till att det skulle bli bra i slutänden. Jag litade på folk omkring mig, istället för till mig själv.

Jag drar mig in i ett skal och försöker fånga ögonblicken med en kamera och ett tangentbord. De kommer ju aldrig tillbaka, de där ögonblicken.

Jag vet inte hur jag ska förklara mitt sinnestillstånd för er. Jag är så otroligt trött i kroppen, i huvudet, i sinnet. Jag har accepterat nu, att saker och ting inte kan förskönas i all evighet. Jag kan inte låtsas om som att verkligheten inte ser ut så här, för det gör den. Jag måste acceptera. Jag måste andas in. Jag måste ta tag i det som skadar mig. Jag måste acceptera en del av det som gör ont. Jag måste få slappna av.

Och viktigast; jag måste sätta ner foten.

För vet du vad, mamma. Du gör mig illa. Varje liten minut oroar jag mig för dig, jag gör saker för dig som du kräver och väntar dig och som du inte ens tackar för och jag orkar fan inte längre. Du måste också växa upp. Du kan inte låsa mig med din skuld mer. Du får inte. Jag tänker inte tillåta dig. Om du tar en milimeter till av mig blir jag Du. Mamma, jag vill skiljas. Mamma, blod är tjockare än vatten men ett hjärta är oersättligt.

Jag pratar könsmaktsordning och idiotiska regler med A, jag får håret klippt av underbara V och ST följer med mig hem med sista tunnelbanan och jag behöver inte gå hem ensam.

ST pratar med mig. Jag är ovan vid att man pratar med mig och vill veta vad jag har att säga. Jag är ovan vid att någon själv drar slutsatser av mitt uppförande och prickar rätt på hur jag tänker. Jag är ovan vid att man är så nära mig, så ovan vid att man rufsar om i min lugg och betraktar mig och frågar vad jag funderar på. Jag ligger och tramsar och försöker förklara saker. Han skrattar. Han sitter kvar och säger "nej, men säg nu!" istället för att rycka på axlarna och gå. Jag försöker att värja mig och fåna mig lite istället för att säga sanningen. Fan vad smart han är. Ingen av oss vet nånting, vi bara hänger. Det finns inga dolda agendor och det är just det jag inte är van vid. Folk och deras spel, men ST gör inte sånt. Jag kan inte säga mer. Jag tänker inte säga mer. Han oroar sig. Det finns inget att oroa sig över.

Tack alla för fina kommentarer i min julblogg. Det är så jävla trösterikt att det finns människor därute som läser. Även fast jag ibland piper och gnäller och klagar, och seriöst. Det ska inte ni behöva lyssna på. Men jag ljuger inte. Jag förskönar inte. Alltid något.

Ikväll ekar ensamheten trösterik och lugnande över Söders höjder. Men jag har inget att förlora längre och jag har faktiskt inte haft något att förlora tidigare heller. Förutom en jävla massa idiotiska ursäkter.

Och vad fan ska jag med dom till.