InsomniaResonemang

Tatu - 30 minutes & jag har fixat håret provat kläder sminkat mig städat lägenheten och tagit bilder på skiten och nu sitter jag och fryser. Nattmusik i mina lurar & jag kan inte sova. Jag har inte försökt men jag vet att det inte går. Min kropp är rastlös. Min själ vill bli befriad. Så instängd. Så matt.

Jag är förvirrad. Gud vad jag är förvirrad.

Mamma ringde. Hon frågade vad jag hade gjort.

"Jag och ST har umgåtts" sa jag.

"Jaha" sa hon.

"Jag sov ingenting inatt" sa jag.

"Kan jag tänka mig" sa hon.

"Och nu diskar jag"

"Vad ska du göra ikväll?"

"Ta så mycket piller som möjligt bara går och sitta på badrumsgolvet med uppskurna handleder" sa jag.

"Loo..nu är du inte rolig"

"Nej jag tänkte sitta framför datorn"

"Trevligt"

Jag är så trött på att vara Loo.

03:04

Ingen sömn än. Har ingenting att förlora på att inte sova heller. Jag känner mig som en svävare, men på ett dåligt sätt.

Jag och ST har vänt ut och in på det där nu. Skönt att båda fått ryck och rett ut vad det nu är så nu är vi i svävarstaden igen. Jag behöver inte mer, men jag är faktiskt lite töntig, precis som alla andra. Jag får för mig att jag inte kan släppa honom inpå mig, typ att jag måste motarbeta som ett barn. Sådär kan man ändå inte planera för det håller inte. Faktum är att det brakar sekunden efter att jag statuerat att jag blir skrämd eftersom han kommer med den där genomträngande blicken. Man kan inte hålla på och skydda sig mot den riktigt. Läskigt. Fantastiskt. Sjukt.

Jag ska inte sitta och överanalysera på något sätt här. Jag gör faktiskt inte det. Jag försöker snarare sätta ord på min fascination. Och på dynamiken, känslan. Det var evigheter sedan jag hade sådana där diskussioner. Det är den där bubblan man inte uppnår med människor i allmänhet. Vad man kallar det är oviktigt.

Men, i två år har jag varit relativt distanserad till allt sånt där. Kunnat värja mig. Antar att man inte kan det när det väl "är" där. Har väl inte funderat så jävla mycket mer på det egentligen. Har tidvis saknat den där "vi mot världen"-känslan som jag fick serverad i lagom doser på den tiden då jag var ena halvan av en förälskad duo. Men sen har det också varit stunder då jag varit jävligt nöjd med att slippa beroendet, saknaden, allt det där komplicerade. Och framförallt smärtan när relationen plötsligt totalkraschade. De flesta håller med om att de förmodligen hellre skulle ökenvandra i nio dygn utan skor och vätska med tiotusen skorpioner på kroppen än att man går igenom det igen. Det har ingenting med ST att göra. Det har med mig att göra. Jag går absolut inte händelserna i förväg, jag förklarar hur jag blivit den jag blivit.

Människor spelar så många spel mot varandra och det är rent utsagt förjävligt. De släpper bomber, svartsjuketriggers och växlar "taktikmönster" för att få den andra på beroendekroken och när de fått som de vill, när de lekt sig fram till det de vill ha, så krossar de allting. Och med i den känslomässiga kärnvapensprängningen så krossar de också den andre, och förvandlas själva till rätt självgoda och kärleksdefekta typer som tror att känslor eller nära relationer handlar om "övertag" eller "underläge". Jag vägrar delta i såna spel och jag har råkat ut för en ganska stor dos av just den här sortens människor, som använt sig av den sortens spel och jag har kastat ut de flesta av dom med huvudet före innan de ens hunnit börja. Jag är inte dum. Jag ser mer än de tror med de här hasselnötsögonen. Förvandla gärna dina relationer till levande spelplaner och bygg hur många emotionella playgrounds du vill, men mig använder du fan inte som nån jävla trasdocka. Jag är nästan garanterat starkare än du och jag kommer inte ens svara om du ringer. Den taktiken har jag fryst ut diverse players med, förutom några undantag som lyckats förvandla mitt liv till ett rent kaos då jag inte varit tillräckligt uppmärksam på varningssignalerna. Inte så kul att gå igenom men desto större radar får man på dom sen.

För jag vill inte ha någon form av relation med någon som håller sig med regler eller taktiksnack, förtäckta intentioner och känslomässigt velande. Det funkar inte så. I min värld är kärlek och vänskap vackra saker. Älskar jag så älskar jag med hela mig och jag kan inte sätta regler för hur jag ska uttrycka den kärleken. Jag är obegränsat lojal mot mina närmaste och jag skulle - rakt av - dö för dem alla. Jag skulle ställa upp oavsett odds. Jag skulle bära dom alla genom vad de än bad mig om, för sån är jag, så är det att hysa kärlek, vänskap - familj - partner-relaterad, det spelar ingen roll. Jag tar stryk och får ben och armar avkapade om det så krävs. Att komma en människa nära och få lov att vara en tröstande axel, eller bara en pelare i en övrigt stormig vardag, är den absolut grymmaste gåva du kan få. Utan mina närmaste vänner vet jag med säkerhet att jag inte vore den jag är idag och utan dom hade jag gått under för länge sen, i vad som helst. Det är min familj och några av dom har tröstat mig genom mardrömsnätter, avtändningar, relationskriser, uppbrott, begravningar. Några av dom har bara funnits till på rätt plats vid rätt tillfälle, eller ringt när jag som mest behövt det och frågat om jag vill dricka kaffe.

Och från players till dessa underbara: Några få tillfällen kan man ha turen att hitta, rent abrupt, några få människor i livet som inte är några deltagare i KänsloJeopardy och som visar en brutal ärlighet, de vågar visa vad de tänker, de ger av sig själva. Det händer i stort sett aldrig. Jag älskar brutal ärlighet, att våga ge efter för impulsen vad man tänker, omaskerade personer som inte har något att dölja även om de inte är guds bästa barn. Människor som inte är rädda för mig. Människor som inte behöver mig, men som tar mig till sig ändå. Människor jag kan slappna av med och vara den avkopplade Loo jag faktiskt vill vara. Människor jag kan berätta saker för. Människor jag känner motståndet med utan att det blir en lek av allting. Människor jag inte kan, eller vill leda. Människor som accepterar den personen jag genom handlingar blivit. Som inte dömer mig för det jag varit och gjort. Människor som kan försätta min kropp och mitt sinne i delirium genom en beröring. Människor som fascinerar mig och som får mig att vilja höra mer. Människor som vågar visa sig. Människor som kommer innanför ens hud fast man inte släppt in dem. Människor som lär känna en utan att man gett dom nånting.

Jag har träffat några såna i mitt liv och några av dom är borta ur mitt liv nu. Jag sörjer dem alla och har svårt att släppa taget om människor jag kommit så nära, och har i efterhand otroligt svårt att förstå hur en människa som jag helt tvärsäkert tippat att jag kommer att känna resten av mitt liv, bara kan lämna mig och gå. Jag kan inte acceptera att människor överöser mig med stora, vackra ord som de sedan som i ett trollslag inte känns vid och jag kan inte förstå hur människor kan röra sig med så stora ord som somliga.

"Du är den största glädjen, och den största sorgen i mitt liv" sa min bästa vän till mig för tre månader sen. Jag uppmärksammade honom på att de där orden uppfattas som STORA i min värld. jag ville veta om han hade samma måttstock. Samma begreppsvärld. Han bedyrade att han menade varje stavelse i den meningen och att det inte var något han hävde ur sig. Jag sa att "men ¤, du behöver inte säga nånting. Jag är rädd att du säger saker i stundens ingivelse och inte inser dess betydelse. Jag vill att du ska fatta att det där är något av det största man kan säga." - Han vidhöll. Tre månader senare ringer han och säger "Hej Loo, vi kan aldrig mer ses. Ha ett bra liv. hejdå." - helt utan förklaring. Den där meningen kommer föralltid vara rotad i mig som något av det finaste jag hört, men nu alltid förknippat med sorg, och det kommer att påminna mig om, att oavsett hur försiktig man är med att släppa in någon, oavsett vad man låter dem gå igenom för att klara "testet", så kan det leda till ett brustet hjärta och ett sprucket förtroende. Och det finns en gräns för hur många såna kraschlandningar man som människa orkar gå igenom, innan man för gott stänger hjärtats kammare.

Men, som sagt. det är klart att jag kommer att tänka på allt det här, så här dags. Insomnia deluxe.
..och egentligen finns det inga paralleller att dra. Det handlar om att må bra. Ingenting annat.

Jag är faktiskt inte alls så keen på att släppa in folk i mitt kaosliv. De har ingen aning om vad de ger sig in på. Jag vill inte luras, vill inte försköna nånting. Förr eller senare kommer det fram. Jag känner mig lite panikslagen för att jag är så känslosam just nu - too emotional, och jag är rädd att jag inte har kontroll över det jag känner. Jag blir lite rädd när jag kommer på mig själv med att hångla i timmar med ST utan att vilja göra nånting annat. Jag höjer ögonbrynet åt mig själv när jag känner att jag måste röra vid honom men det är så skönt, och det är så sällan det är sådär skönt med någon och då tänker jag "oh - oh, Loo, hejda dig, lägg band på dig, lugna dig, håll tillbaka" - en naturlig reflex, och en sund sådan också, och sen är jag där igen. Jag (vi) har absolut inte yttrat någon form av committment (och det är inget som skall göras i det närmaste heller) eller definierat det mer än att jag sagt att jag tycker om honom, och det är också det enda jag kan säga. Alla behöver få utvecklas i såna här saker. Jag är superförsiktig med ord, för i min värld, är ord lag. Jag är alltid försiktig. Men det är så annorlunda!

Och om man bara kan få må sådär bra, på lika och jämställda villkor, utan allt trams, så behöver jag verkligen inte "det där andra" heller.
Jag är på nån slags ny mark.
Den ärliga marken.
Fan vad bra så många av er skulle vara om ni bara kunde träna in den sanna betydelsen av ordet "ärlighet".

I min Ipod den här veckan: (med assistans från Como!)

Sol Seppy – Slo fuzz
Mr.Dupont – The dining rooms
Aril Brikha – Departure in time
Superpitcher – Tonite
Cygnus X – Positron
RJD2 – Holy toledo
Dea with Loxitrop Orc – Free falling
Röyksopp – Sparks
T.A.T.U – 30 minutes