The trouble with love is...

Jag fixade liselott en fin födelsedag trots allt. Jag bjöd hit dom snälla människorna och liselott fick presenter och tårta och kärlek och hon var glad. Och det är det viktigaste.
Och det är väl som förgjort, för jag kan inte upphöra att tänka på ¤ och hur han har det. Jag blir utelåst, precis som alla andra och visst, det är väl lugnt. Jag klarar det. För jag klarar allting annat. Samtidigt saknar jag min bäste vän. Allt vi brukar prata om. Och så är jag på väg in i någonting just nu..någonting som jag tror är bra.

Jag låg och halvsov inatt när jag tänkte på meningen som ST sade:
"Jag vill bli en fast punkt i ditt liv, Loo. Inte som alla dom andra. Du ska kunna lita på mig"
Och jag tänkte hur många gånger har jag inte litat blint på alla som sagt såna saker. Hur många gånger har jag inte rusat in i relationer där jag trott, och verkligen trott, att saker varit som de sagt. Och sedan blivit nerkrossad till marken, eller bara besviken. För människor..de säger så mycket fina saker som de inte står för sen. Och det är väl okej. Fast egentligen inte. För jag har fan aldrig sagt något jag inte stått för. På gott och ont. Och så fort någon försöker komma nära så liksom slår jag bakut. Och jag är en idiot som gör på det viset men så är det. Men med vissa människor har jag inget försvar och det är väl också puckat.

Nu är festen över och alla har gått hem. Presenterna är öppnade och disken är diskad. Jag har ont i magen och ont i hjärtat och känner mig som om jag bara vill gömma mig. Ännu en sömnlös natt väntar mig. Och jag är kluven, jag är rädd. Har druckit och lite annat men ingenting hjälper. För om kroppen gör uppror så gör den.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är skiträdd och liten. Men jag måste vara stark. För det är det jag gör.