Because of you

Jag sov fyra timmar natten innan så jag borde vara trött. Jag ligger i sängen och vrider mig med den förbaskade flimrande burken på framför mig och katten ligger vid min sida och värmer mitt huvud men kroppen vrider sig, huvudet lägger inte ned alla tankar som snurrar. Jag går upp och ut och röker och det blåser som fan och jag sitter i huva på balkongen ut mot gården med min cigarett och huttrar och huvudet sprängs. Jag går in och sätter mig och försöker engagera mig i tv:n men det går inte. Jag går omkring i det mörka rummet som enbart belyses av TV:n och huttrar och virar armarna tätare runt kroppen. Det går inte. Jag kan inte somna. Oron maler, gnager och drar. I bröstet skriker en kråka och jag vet inte vad jag ska göra.

Men tids nog..somnar jag. Till tonerna av Diana Krall's "under my skin". Jag minns den låten så väl. Jag har knytit det finaste minnet till den. Det var vinterårstid för ett år och lite över en månad sedan och jag minns att vi hade en matlagningsgrej med skolan och någon ringer på min lur och sjunger på min svarare:

"I've got Loo
under
my skin..."

Och jag minns hur varje hårstrå på min nacke reste sig och jag ryste till. Och jag minns den dagen, den kvällen, den kommer jag alltid att minnas, jag stod där vid flipperspelet med höfterna redo att skjuta, och jag förlorade hårt på Indiana Jones när han kom ner för den lilla gången, och jag såg i ögonvrån att det var han fast jag inte hade en aning om hur han såg ut. Det var en av mina närmaste vänner to be som promenerade in i mitt liv den dagen och ändå känner jag honom inte. Jag känner honom inte, för jag vet inte vad han helst äter till frukost och jag kan inte svara på vad hans vänner heter och jag vet inte hur hans mamma ser ut. Men något jag vet är, hur svårt han har att ta komplimanger och uppskattning och hur han gör en alldeles särskild rörelse med handen längs käklinjen när han blir nervös. Något jag vet är vilket svart hål som bor i hans själ och varför det finns där. Jag vet hur han tycker om att få vara nyttig, meningsfull, betyda något i andra människors världar, jag vet hur kluven han är till människor och jag kan skilja på hans äkta leende i kontrast till det han alltid har. Jag vet så mycket om den här människan fast han aldrig något berättat och jag vet när han inte mår som han ska därför att varje gång, precis varje gång, är jag sömnlös.

Och jag åt en smörgås och ett äpple och rökte ännu en cigg och drack vatten och såg ut över det kalla söder och såg klockan passera två och tänkte att det är ju en jävla tur att man inte har ett hederligt arbete att gå till. Jag fyllde på vattenflaskan och stängde av TV:n som ändå bara flimrade. Jag satte mig här igen och kopplade in lurarna, och hela min hårddisk på random i playlisten och då kommer den:

"I've got you
under
my skin"

Och det drömskt nattvakna lilla knyte jag är, sitter och lyssnar på Jazzlåt efter jazzlåt medan dagdrömmar och verkliga händelser blandar sig med varandra och jag tänker att det spelar ingen roll om jag hade någon här nu, för vadå, vad skulle jag göra med den. Personen skulle ljuga och smickra mig för att vi skulle knulla, utan att fatta att jag ser igenom det där smickreriet. Män gör sådär, säger en bekant. Det tillhör själva spelet att de måste jaga, ständigt, och de står liksom inte för de där fina orden. Jag hör honom. Det stämmer ju. Nu för tiden säger jag som det är. Jag berättar alla de där negativa detaljerna om mig själv för att de ska bli aningen rädda och inse att jag inte är flickvänsmaterial. Så att de kan försvinna så jag slipper engagera mig känslomässigt. Och det har ju fungerat ganska bra hittills. Med ett, och jag säger ett, undantag.

Och det undantaget är ju han. Min vän. Under vars hud jag varit och tvärtom. Och med honom handlade det aldrig om flingor eller vänner eller titlar. Vi bildade ett märkligt team avsides resten av världen. Och när man är i samma team som honom, så skimrar man. Man strålar av styrka när man går vid hans sida. När han tar min arm i krok för att lotsa mig till en märklig lunchrestaurang i city så känns det som om stora strålkastare lyser upp vår väg. Ingenting är omöjligt, Disney kan ta sig i röven och jag borde inte skriva det här.

Men, förstår du, ¤, jag skriver inte för att göra dig illa. Jag skriver för att berätta, att trots det som kanske besvärar dig så finns det åtminstone en människa, eller, jag kan faktiskt komma på minst två, som verkligen vet vem du är och dessutom behåller det för sig själv. Vi är minst två som gör mer än bara står ut, vi njuter av ditt sällskap.

Så, ¤, var du än är och hur du än mår;
när du är klar med din frånvaro. Då är jag här, precis som vanligt. Vi kan spela flipper. Vi kan gå till den där vansinniga libanesen som du jagade rätt på. Vi kan skita i att göra nånting. Vi kan snacka om allsvenska hitmatcher genom tiderna. Vi kan prata rövarspråket. Eller spela musik för varandra hela natten. Det är skitsamma. Jag bryr mig inte om vad fan jag gör, för att göra saker med dig gör mig varm, hel, lugn. På riktigt. Verklig. Ingen jävla bloggdramaqueen. Ingen jävla TV-sellout och ingen jävla mediaslyna på jakt efter fame and fuckin' glory.

Med dig, är jag Loo.

Och det må vara så att jag sitter och är alldeles för snyftig nu, med Diana Krall i bakgrunden och allt. Men det är sanningen.

..och det är nu jag smyger åter ut på rökbalkongen för att överleva natten.