Halo in reverse

God jul, Loo.




Det är vad jag säger till mig själv hela dagen, men orden tar inte riktigt.


Mamma lovar att komma hit vid tre. Jag har köpt julmat, tänt ljus, köpt julklappar. Jag gör mig fin och ringer mamma. Ingen svarar. Jag ringer och ringer och vid halv fyra får jag tag i henne. Då har hon naturligtvis precis vaknat. Jag ringer och ringer och klockan sju kommer hon och hennes inneboende. Då har jag hållt maten varm hela dagen och hållt ljusen brinnande. Någon far hör jag inte till och ingen annan heller för den delen. Det känns ensamt i den lilla lyan och jag kommer på mig själv med att sakna människor jag inte normalt skulle sakna. När mamma och hennes inneboende kommer, naturligtvis bägge horsade till tänderna, utan pengar, julklappar och med en massa idiotiska ursäkter till varför de är sena. Jag ger dom julklappar och mat och de sitter och försöker att inte låta ögonen falla ihop och ner, som man ser ut när man är nyslagen. Jag städar och fixar och ger dom glögg och försöker le och berätta vad jag gjort den senaste veckan men jag har ju inte gjort nånting, jag har bara varit sjuk som fan i lunginflammation, så vad har jag att berätta? jag går ut på balkongen och röker och tittar ut på gården. Någonstans hör jag skrattande barn och skålande vuxna. Jag skrapar med foten på balkongen med min snövel och känner hur nånting kramar om hjärtat. I ett svagt ögonblick skickar jag ett sms till någon jag inte borde skicka sms till, för jag försöker sträcka ut någon slags julhand. Naturligtvis får jag inget svar.





Jag kommer in igen, och pratar som hastigast med min bror på msn. Han berättar att pappa inte dök upp där förrän vid åtta. "Mig ringde han inte ens" säger jag. "Inte mig heller" säger brorsan. "Nä, men han kom ju dit, eller hur?" säger jag. Försöker att inte skriva nånting giftigt, det är inte brorsans fel att min far inte ens kan ringa mig och önska god jul. Det är inte vare sig brorsans eller mitt fel att min mamma är ett nerknarkat jävla fuckup, att pappa alltid tycks glömma min existens, att resten av min familj antingen är döda eller bara borta eller skiter i om jag lever eller ej. Det är inte ert fel att den här bloggen måste bli en dyster jävla bitterfitta's samlade memoarer och det är inte heller någons fel att min största, och enda, julklapp den här julen var giftet jag lät befria mina ådror med efter julmiddagen.





Men JAG ORKAR INTE. Jag orkar inte ligga steget före, jag orkar inte bekymra mig, jag orkar inte anstränga mig, jag orkar inte hålla skenet uppe, jag orkar inte ta itu med den där jävla ensamheten och jag orkar inte sitta, timme efter timme, sekund efter sekund, vecka efter vecka, och ta itu med varför alla jag älskar lämnar mig. Jag orkar inte anklaga mig själv för vad det var jag kan ha gjort för fel som gjort att min far behandlar mig som luft, jag fattar inte varför jag bearbetar en fantastisk relation i ett års tid som mynnar ut i ett telefonsamtal på tre minuter där jag får lyssna till en iskall röst som säger att jag inte får prata med densamme något mer. Jag fattar inte hur människor kan sitta och se ner på mig för att jag, den starkaste de känner, inte orkar hålla emot drogerna när de åtminstone är de enda som inte lämnar mig. Fattar ni? Så fort karlar hör talas om vilket fuckat jävla liv jag har så sticker de. Direkt. Och det är min egna, privata och högst egentillverkade sköld. Jaså, är du sugen på att komma här och ta dig innanför mitt skinn? Tänk om.





Efter några timmar, en jultallrik och tre injektioner senare sitter jag vid datorn. Disken är diskad, mina två enda gäster har gått och mitt hjärta är som en åtkramad klump som bedövas av en enda sak. Och det är Drogen.





Så, God Jul, människor. Var ni än är. Och tänk detta; var tacksamma för era familjer, era barn, era otacksamma morföräldrar, alla de där människorna ni svär över. För i alla människors världar så finns inte den där valfriheten. Valfriheten att få vara i ett rum tillsammans med människor som älskar dig. På julafton.





Och naturligtvis så har jag en mycket jobbig diskussion med ST. Som jag känner på mig att jag vet var den kommer att leda.





Jag kan verkligen inte vinna, kan jag? Någonsin?


God Jul iallafall. Var ni än är.

Dagens låt: Depeche Mode - Halo