tisdag, april 24

All in a day

Som om livet vänder ut och in på en just för att man skall komma till vissa punkter, just som man är som mest nedslagen och oroad över hur allt skall gå, då kommer ett ljus som från ingenstans. Och det är också då man kommer underfund med hur man faktiskt måste göra. Och det är från och med idag allt det där måste ske, för jag har inte råd att vänta längre.

Jag har inte mått så jävla bra de senaste åren. Det har varit kaos på kaos, kaos som andra satt mig i, kaos jag själv placerat mig i, kaos från dag till natt. Jag och H har gått igenom allt, med totalt drogfria, självrannsakande terapitimmar har vi vänt varandras tänkande till det bättre, och kommit till slutsatser som vi måste följa, trots att saker gör ont.

Idag kom H's boendestödjare hit. Hon skall assistera honom med saker. Och mitt i allt så ställer jag henne en fråga, och några minuter senare så sitter hon i telefon till den här kommunen och fixar hjälp åt även mig. Några minuter senare öppnas himlen ovanför mig och marken blir fast under mina fötter och jag får höra orden; "Vi ordnar detta åt dig, du ska få den hjälp du behöver. Du ska inte slussas runt mer till olika instanser. Du och H ska få bo tillsammans, ingen kan skilja er åt. Vi ska ordna allt med dina gamla journaler, remisser. Du behöver inte gå själv och dra hela historien. Du ska få en egen boendeströdjare.."

Och det är den första människan i hela mitt liv som inte slussat mig vidare med ett telefonnummer och två propavan. Så jag är i chock och tänker "Kan det här vara möjligt? Vågar jag tro på det här? Kan jag få hjälp med allting? Kan jag BE någon om något så stort? Kommer jag slippa dagar och sömnlösa nätter av oro nu? Kommer jag slippa självmedicinering och ångest, kommer jag slippa krypandet i ryggraden inför varje ny människa jag möter som tycker att jag verkar se så "frisk och vältalig" ut att de inte ser bortom den starka fasaden till det skräckslagna lilla barn som finns därinne? Kan jag LITA på att det blir bra den här gången? Kan jag? Vill jag?"
Och hon tar mitt personnummer och pratar med mig och H, det finns en plan, hon bokar tid åt mig imorgon, journaler skall skickas efter, vi får ett samtal imorgon, det ska ordna sig. Jag håller på att falla ihop av någon form av lättnad, för tio ton oro föll just från axlarna och jag vet med ens inte var jag ska ta vägen. Huvudvärken bultar och jag ligger på sängen och H kommer med sina vackra underarmar och håller om mig och kysser mig och ler med den där gnistrande glansen han har i sina ögon sedan ett par dagar, då han och jag hade ett dygns långt samtal där vi pratade, pratade och bearbetade honom och mig och det liv vi levt. H är den enda jag mött som jag vågat säga exakt hur illa det är till. Utan fasader och det är vidrigt på sitt sätt, men han har sitt förflutna, som bara är fyllt av smärta, och HAN bestämmer sig för att vända det och bygga ett nytt liv med mig, som är tvärt emot allt vi båda haft och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Faktiskt.

Och med ens vet vi att vi orkar sluta självmedicinera, sluta vara självdestruktiva, sluta undra, sluta bete oss som yra höns, för nu har vi insikten, varandra, en grund att bygga, vi måste göra det, det finns inget annat. Och återigen pratet, vi lagar mat, jag känner hur jag måste ta tag i allt omkring mig, att det finns energi, att det finns vilja. Och jag pratar om Liselott och hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag fattas henne och hur jag längtar efter att våga ta kontakt med henne, hur jag måste ta mina pusselbitar och sammanfoga dem och han förstår, han tröstar, han finns där, han peppar, han är så jävla smart och socialt kompetent utan att förstå det, min jävla prins on the fuckin' white horse. Och då menar jag verkligen Vit HÄST och inte vitt heroin. Och det är Guld värt.

Och genom regnet bryter molnen upp, det spricker upp i horisonten och det är kristallklart, en varm stråle bryter de mörka skuggorna, luften lättar, det vibrerar i marken.
Och plötsligt skiner solen. Även på mig. Jag har mycket kvar, men nu börjar saker att hända. Nu sker något. Nu sker det jag väntat på i 26 år.

Jag börjar få livsvilja, istället för att bara inte vilja dö.

2 kommentarer:

Anders sa...

HÄRLIGT!!!!
Skönt att läsa det går bra för dig, att du mår bra med H och nu även faktiskt verkar få riktigt stöd även från "samhället"!!!
KRAAAAAAM

deep|ed sa...

*bugar djupt i ödmjukhet*
Det är... hopp...