Positron

Seriöst, alltså.
Jag vaknade av att H klappade på mig. Jag frågade om ett glas Cola och han passade på att skämta med mig, sa att det inte fanns någon. "Har du druckit upp all cola?" undrade jag, yrvaken och oförmögen att förstå "ironi". Blev tjurig. Han blev tjurig. Vi blev tjuriga. Gick ut i skåpet och där står den. Colan. Kommer in igen, med mitt nyfärgade hår som fått slingor av guld, röda toner och platina och undrar varför han säger sådär, försöker prata med honom. Då har jag gjort honom på dåligt humör, förstås.
"Jag skojade faktiskt men du blev ju så sur" sa han. Stämmer. Jag är oförmögen att förstå skämt när jag just vaknat. Sen somnar han. Jag sitter vid datorn. Ipoden på. Ser ut över det soliga vädret utanför. Skriver och sitter på communitys och snackar skit med folk. Känner mig ruggigt ensam. Ingen att prata med. Det blir inte bättre av att jag vet att mina vänner går bajenmarsch i detta nu.

Jag läser Aftonhoran och det är inga vackra syner. Nån karl har låst in sin fyraåriga dotter i kylskåpet. Thailändskt nyår. Sawatdee pi mai, liksom. Norskt fartyg sjönk. Folk är dumma i huvudet och slår ner varandra. En nioårig pojke har hängt sig på en fritidsgårdstoalett. Att man orkar leva. Att folk orkar hålla på.
Men jag har ny hårfärg och cigaretter i paketet. Lite jävla menlös känner jag mig ändå. Föreställer mig saker i mitt inre. Tänker på att mitt skrivande alltid blir så skevt när jag har en karl i närheten; jag vet att jag håller inne med saker jag tänker och tycker eftersom jag vet att det inte alltid mottas så väl av karln i fråga. Ingen karl gillar att man skriver om honom men ingen karl gillar heller att bli utesluten. Det är moment 22 i det hela.

"My carillion and me
were dancin' on the world til eternity" sjunger Ipoden och jag undrar om det inte borde vara dags för mig att förändra även insidan, och inte bara utsidan, snart.