Enkelt

Att ha en komplex sinnesvärld kombinerat med en hiskelens massa problem, problem som tillsammans bygger en oöverstiglig hög av mind-fucking hinder, och att dessutom brottas med sin ADHD-relaterade sorteringsstruktur i förhållande till andras, och samtidigt leva med människor som man älskar och vill vara den allra bästa mot och med, är ibland riktigt jävla skitjobbigt. Behovet av att få dra sig undan och isolera huvudet för att där är alldeles kaos, samtidigt som man vill vara den närvarande och ständigt uppmärksamma, är rent tärande på en.

Huvudet behöver få strukturera på egen hand; Med musik i öronen och med ens egna tankar. Man vet att det kan dröja innan huvudet slutar snurra och man vet att man har tusentals problem att lösa, enskilda celler som arbetar helt oberoende av varandra, tusen människor att träffa, ringa till, papper att skriva på. och så blir det ändå bara pannkaka, för det slutar med att man "halvt" tar tag i en sak medan de övriga 999 läggs på hög. Igen. Och högen växer, och huvudet snurrar, och man ska ta tag i sig själv samtidigt som man ska vara medmänniska, man ska ordna det för sig och bygga sitt liv från en grund man inte har men som man ändå försöker finna, och man ska samtidigt förstå världen, och då menar jag förstå den, inte döma den efter mänskliga "regler" eller "etiketter".

Det är knepigt. Idag är det mycket i huvudet, mycket jag vet att jag måste ta tag i eller tänka på, men jag har inte fått ordning än. Jag sitter och hoppas innerligt att Matthew Dekay skall bringa ordning i kaoset med Behind Secret Borders, men det kanske lugnar sig.

Jag är både fånge och rymling i mitt eget huvud. Det är paradoxalt och förvånande funktionellt ändå om man skall se till det hela.

Och till skillnad från många andra, så tar jag inte hjälp genom att diskutera min situation eller analysera mitt virrvarr. Jag har analyserat det bra själv, ner i minsta molekyl och det sista jag behöver är en annan människas "etiketter" på mina issues såsom "det är ju INTE BRA". Tror ni inte jag förstår det själv? Etiketterandet gör mig bara än mer förvirrad. Fuck etiketter, vi är alla atomer, jag vet att 90% av er inte förstår mig alls nu, men så är det. Oroa dig mindre för om saker är svart eller vitt, bra eller dåligt, rött eller grönt. Gå in i problemet istället för att sätta etikett på det och stoppa det i en burk. Det blir inte mer löst för att man hittar en syndabock. Det blir inte mer löst för att du konstaterat att det är "dåligt". Du har bara komplicerat saken ännu mer. Gör om, gör rätt. Fråga dig istället; Varför har jag problemet? Varifrån kommer det? Varför ÄR det ett problem för mig? Vad gör det MED mig? Och SEN, när du vågat ta tag i saken på allvar istället för att ge det ett klistermärke, kan du fråga dig själv hur du ska lösa det. Men hitta ORSAKEN, hitta källan, försök för fan att undvika att leta efter "vems" fel det är, för en syndabock löser inte saken.

Men visst, det är all jibberish för väldigt många det här. "Va? hur tänker du egentligen?" jag tycker att det är ganska uppenbart att jag iallafall strävar efter logik, men när det går upp för mig att omvärldens generella definition på logik är "regler och principer utan egentlig faktagrund", eller "my way of the highway, för det har mamma sagt", så blir jag trött. Jag kräver inte någon jävla atomklyvning av er. Bara att vi ska enas om att det ändå är mest logiskt av allt att börja med sig själv och sin sinnesvärld om man vill förändra världen, istället för att ställa sig med plakat och sätta en jävla LABEL på någon annan.

Mitt i det här bloggandet inser jag just att ni förmodligen inte fattar vad fan jag snackar om och att det är värdelöst att försöka förklara det här. Vad fan tänker jag på? Äh, glöm det. Ni kan fortsätta tycka att jag är "märklig", och jag kan fortsätta dra mig undan tills huvudvärken går över.

Det är okej. Det är bara det att det blir så tröttsamt ibland.

Imorgon kommer en ytlig, klämkäck dagbok, som vanligt, om saker ni kan relatera till. Jag lovar. Jag ska inte dra upp det här mer.

Huvudvärk.

Det är för väl att mitt hjärta ändå är fullt av kärlek, för utan kärleken som filt runt bröstkorgen hade det här dagboksinlägget varit FAR BEYOND deppigt och, för er förmodligen också TOTALT obegripligt.

Tänk så enkelt allting är när det är svårt.