Exemplaren

Det är inte så jävla lätt med män, det är en sak som är säker.

Alltså; sedan två och ett halvt år tillbaka, då jag klev ut i singellivet igen, eller snarare - kastades ut i det, så har jag i stort sett bara mött på idioter. I mean it! Emotionally retarded egoistical pricks who fucks with your head - been there - done that! För just dom specifika män som dras till mig, och som jag dras till. Vilken samling kriminella, känslomässigt låsta jävla VÅP till karlar det är. De kan inte bestämma sig för någonting. De vet fan ingenting heller. "Nä, jag vet inte om jag tycker om dig..jag behöver betänketid.." eller hör på den här då: "Jag älskar dig men jag kan inte vara med dig. Det är omöjligt. Du är underbar men vi kan inte ha ihop det"

QUE?!

Men säg som det är, karljävel. Du VILL inte. Du VÅGAR inte ha en ordentlig relation till mig eftersom du inte är i kontakt med ditt jävla känsloliv. Du vill ha greppet om mig, såpass hårt att du vet att jag inte kommer knulla andra, men du vill ha den där icke-etiketterade friheten att kunna rumla runt med vem fan-som-helst-när-som-helst. Det här med committments och överenskomna, fria relationer, det funkar inte för dig. Faktum är att ärlighet inte funkar för dig. Jag fattar inte vad det är som gör att JAG bara möter på jordens avskum. Sedan begynnelsen av det här singelrejset har jag fått en hel del kött på benen och har nämligen ett antal riktiga exemplar att visa upp;

Ta B, tillexempel. Skitsnygg, lång överklasspåg från Skåne. Fotograf, jobbar natt på skum krog. Skittrevlig. Manors som en jävla gud. Perfekt, brunbränd kropp. Värsta partykillen, man vill bara krypa upp i hans perfekt tränade armar och gosa in sig. Så, vad är det för fel på honom då? Förutom att han röker tre gram hasch om dagen och förvandlas till ett monster i sängen menar du? Men visst, tycker du att han verkar het så ta honom. Så vitt jag vet är han fortfarande singel, för han ringer ibland och undrar om jag vill ta en joint och ha sex med honom. (SIC!) Intresserade kvinnor kan få hans nummer, så jag slipper neka varenda gång.

Eller vad sägs om klassikern, Mannen i mitt liv. Precis alla kort rätt, precis varje liten detalj i honom är perfekt. Passar som en hand in i handsken som är jag. Vi hade det fuckin' underbart tillsammans. Intelligent. Känslig. Framgångsrik. Ambitiös. Vacker som tusan. En riktig head-turner med både hjärta och hjärna. Den sortens man man ser sina framtida barn tillsammans med. Vet vad han vill ha. Får en att smälta som vax. Synd bara att han är gift. Synd bara att han glömde berätta det för mig.

Sen har vi huliganen. Inåtvänd, lång, ser ut som en farlig, brunstig tjur. Fy fan vilken kropp. Fy helvete vilket sex. Rackarns vilken känslig sak han visade sig vara under den där hårda ytan. Trist bara att han i princip är hemlös och bor på en madrass i sin kompis pojkrum. Synd bara att det visade sig att han hela tiden var hemligt kär i en väninna. Synd på ett så stiligt tvåmetersexemplar. Verkligen.

Ska jag fortsätta? Okej, sen har vi förstås lillkisen. Vill så väl, menar så gott. Liten, ettrig och jävlig. Tatueringar, bra jobb och fantastisk humor. En riktig DVD-kille. Synd bara att han är omöjlig att umgås med. Ingen social intelligens whatsoever. Upprepar allt man säger. Flera gånger. Till slut tror man att man pratar med en telefonsvarare. Man blir tokig. Det tar inte lång tid.

Sen har vi förstås Resenären, hur kunde jag glömma honom? Otroligt mörka ögon, en riktig skorpion. Dark eyes, tall body. Snygg på det där mystiska sättet, och väldigt väldigt mån om en hela tiden. Drar ut stolar, kommer över med en flaska Châteauneuf-du-Pape och en present och slår sig världsvant ner i ens soffa. Fantastisk underhållare på det där tillbakadragna sättet, hade pluggat ett år i Japan, skulle ner till kambodja på något projekt, en riktig resenär. Fantastiska händer. Synd bara att han började kladda på min 17-åriga lillasyster när jag vände bort huvudet en sekund. Synd bara att jag blev tvungen att spöa och kasta ut fanskapet.

Ja, sen har vi förstås Småstadskillen. Wow, där har vi ett charmtroll. Invandrad från någon småstad uppåt landet, söt dialekt, charmig som tusan. Kliniskt designinspirerad lya, händig som fan, sysslar med bilar och gud-vet-vad-mer, en sån kille man ringer när det är panik och hela badrummet står i lågor, typ. Liberal, öppen, en riktig partykille. Fotboll, bira och ecstasy, typ. En riktig teaser på precis alla plan. Synd bara att han hade ihop det med sitt ex samtidigt och bara ringde mig fyra på morgonen när han kommit hem från krogen och inte hittat någon att knulla. Synd för honom att jag raderade hans nummer.

Och vadå, sen undrar folk, när jag stannar upp lite i en relation och ställer mig själv och den andre, lite viktiga och för mig nödvändiga frågor? Nä, jag är inte den enda som blivit sårad. jag vet det. Brudar finns det tydligen också exemplar av. Men seriöst, hur svårt ska det behöva vara? Allt jag vill ha, är en öppen, ärlig, trygg relation med någon som har mål i mun att själv tala om vad det är för fel, med någon som har mer än bara satellitkontakt med sitt känsloliv. Seriöst. Cause and effect - Love and respect, people!
Ska det behöva vara så jävla svårt?

Bild: från 2005 - jag @ hookershoot