Trainwreck

"I am colorblind
Coffee black and egg white
Pull me out from inside
I am ready
I am taffy stuck and tongue tied
Stutter shook and uptight
Pull me out from inside
I am ready
I am fine
I am covered in skin
No one gets to come in
Pull me out from inside
I am folded and unfolded and unfolding
I am colorblind
Coffee black and egg white
Pull me out from inside
I am ready
I am fine"

Counting Crows - Colorblind

Fredagen var en ren katastrof. Jag hade ingen aning om att det hade börjat ränna så mycket 18-åringar i glitterlinnen och så mycket en och sjuttionåntingtjugoårskillar på Tribalism. Det var mitt allra sista besök på den klubben, rena rama jävla tonårsdiscot. Människor som inte kan ett skit om musiken blandat med artonåriga bimbos i små HM-linnen som skuttar upp & ner och skriker? Don't think so. Jag och tjejerna blev packade. Sen åkte vi hem och jag kräktes som fan mitt i natten. All redwine. Är jag sugen på rödvin nu? Knappast.

Lördagen spenderade jag och Lott i Söderlyan. Sedan åkte vi gemensamt till E:s lägenhet, som jag ska passa med katter och allt, och söp ner oss och snackade sex, karlar och allt sånt där som tjejer normalt sett pratar om. Vi blev provokativa och skrattade så vi tjöt när det kom till begreppet avsugningar: "Det är ju bara lite sperma för fan..man har väl haft värre saker i käften.." vrålade Lott och hällde i sig Martinin. Hysteriskt kul. Vaknade så jävla sent, och har efter det smågrälat över ingenting egentligen, med ST. Jag vet inte riktigt om det är så att jag VILL gräla, för det handlar om att jag är osäker, osäker på vår relation, på honom och på allt omkring. Mina bekännelser till Lott angående vissa saker kunde också ha med saken att göra. Det är inte lätt med relationer. Det är inte lätt med känslor. Det är inte lätt att vara alla till lags. Jag vet bara en sak, och det är att jag är olycklig i hjärtat. Jag kan inte spåra härkomsten av det till en enda sak. Vet att det handlar om flera saker. Vet att jag inte borde tänka tillbaka, vet att jag inte borde låta vissa saker styra mig. Vet att jag är hopplös i relationer och att jag inte fattar vad jag har förrän jag förlorar det. Eller, det där sista var inte sant. Jag vet visst vad jag har. Jag är bara så säker på att jag ska förlora skiten att jag distanserar mig. Så det är det jag gör nu. Distanserar mig från ST och ger honom reasons att uppföra sig på ett visst sätt. Så att jag ska kunna bete mig som ett asshole tillbaka. Problemet är bara att han inte uppför sig som beräknat.

Det gör dom ju aldrig. Alla har vi en saknad, ett brustet hjärta, en massa saker att komma över. Tro mig. Det har jag också. Vissa saker tror jag faktiskt ärligt talat att jag aldrig kommer att komma över. Saknaden av människor som försvunnit ur mitt liv är gigantisk emellanåt. Och jag kan inte göra ett skit åt det. kan inte få dom att komma tillbaka även om jag bönar och ber. Fast det har jag ju aldrig provat, riktigt. Om jag kunde vet jag inte om jag skulle klara det. Jag ser det som en svaghet. Jag ser framför mig hur jag står där med öppen famn och liksom piper fram det;
"Snälla. Kom tillbaka. Du gjorde mitt liv till en fin plats att vara i"
Och ibland, i efterhand, så känns det som om det var just det jag skulle ha gjort.
Och kanske är det också det jag gör. Nu.
Jag bönar och ber.

Dagens låt: Sara McLachlan - Answer
(lyssna och minns)