Travel without moving

Och jag rör mig mellan Sundbyberg och Sundbyberg. Jag har en verklighetskänsla som är högst overklig. Fröken all that jazz, fröken overload, fröken oförutsägbart oregerlig. Jag behöver inga påminnelser om vad mina vänner säger om mig bakom min rygg och allvarligt talat skiter jag i det. Är du inte med mig så är du tydligen emot mig. Jag andas in och reser mig från soffan och lägger på nytt smink och musiken är såå hög och jag vill bara ställa mig och dansa. Jag känner hur jag andas in och minnena kommer som projektiler, och så är det han. Hans ansikte i en spegelbild i mitt inre och det knyts i maggropen. Jag är definierad men han är inte det. Inte än. Men så går dagarna, jag använder dom väl och jag ligger och känner hur varje centimeter av hans hand vidrör varje milimeter hud och jag vill aldrig att det ska stanna. Jag är en neverending story, jag är energi, en elementarpartikel med instinkt. Tunnelseendet, rakt in i ljusaste blick och jag är sensitiv, brinner upp. I teorin hade jag mist den här känslan för länge sen. I teorin trodde jag mig aldrig få åter det där vansinniga jävla begäret, känslan av att explodera om jag inte uppfylls, känslan av att snart kunna vaporiseras, kanske att andetagen tar slut och jag med dom om han bara inte fullbordar, maximerar, nyttjar, håller fast mig, pressar upp mig, pressar in mig i mig själv, skapar gropar i bolstret och sliter ut lakanen. Om han inte använder mig, ägande, som en vara, som en pryl, som något han har fullkomligen makt över, om han inte tar makten och gör oss till en enhet, då förlorar jag förståndet, och allt det där tänker jag. Och mer.

Men jag åker med en längtan och ett mål. Jag handlar tre fulla kassar mat. Schampo, livsnödvändigheter. I hällregn motar jag kundvagnen uppför den branta backen mot vårt hus, vattnet rinner ner över luvan, benen bär knappt, jag har ingen kondition och ingen energi men jag pressar. Bär, kånkar. Städar, gör vackert. Tänder ljus. Tre liter vin på bordet och jag går och kranar fast jag inte borde. Duschar med nya schampot, klär mig sexton gånger. Jag har hotpants under technobyxorna och Frank Dandy-linne och tajt hood med zip. Jag har nytvättat blekt hår och det naturliga sminket. Jag skimrar och gör underbar sallad med sparris, avocado, fetaost,krutonger, caesardressing, parmesan, olivolja, allt det goda. Vi kan våra matsallader här på Söder. Ott - splitting an atom och jag är ensam i den höga musiken och de tända ljusen flackar och jag är ren och det är kväll och jag kan snart inte hejda mig, jag är så trött men mina höfter rullar, jag dansar, jag är en fusion. Jag är så förvirrad, men på ett underbart sätt. Jag är så ond mot mina grannar som utsätter dom för all den underbara basen men jag skiter i det just då, jag behöver få höra Astral projection - ambient galaxy, och känna suget i höftbenen. Ensamtiden är underbar, timad, perfekt. Jag är en renodlad känsla. Och ingen måndag någonsin har varit mer underbar.

Tidig morgon. Kylan genom min hud, en cigarett ut i morgondisets mörker. Och ett andetag släpper ut tårarna, de bara kommer. Jag skakar till, försöker hejda men det är en flod. Jag släpper ut det, jag släpper bara, resignerar, inser och accepterar. Det gamla finns inte mer, smärtan måste renas. Länge sitter jag och håller om mina knän, lättad, förvånad, resignerad.

Och helt plötsligt kommer ron jag sökt att få smaka, i en längre period. Och glädjen som följer smakar underbart sött.

Imorgon spelar vi in första avsnittet. Jag börjar få lite krypningar.
Men vad gör det, när mitt hjärta växt till att uppta hela min kropp?