Och så en bekännelse.

(...) ST bara garvade när jag gick omkring i lägenheten och babblade om alla "gamla ragg" och gud vet vad mer, i telefonen. (Man tycker han borde lacka, men han garvar ju bara..) Han är så cool, jag släpar honom till alla mina vänner och sätter honom i märkliga soffor och håller på, och han sitter där och är skittrevlig och smart och rolig, och knotar inte för en sekund om saker och ting. Igår hade vi en serious case of "nu ser vi ut som ett typiskt par", jag med presentpåse från butik och han med påse med Bollinger i strosade vi Söder fram och skrattade åt saker. På hemvägen tror jag, (men det här får du mig aldrig att erkänna i domstol) att vi till och med höll handen, vilket jag inte gjort på..vadå? Två år? Tre? Scheisse.

Åh, ser ni bilderna? Mina änglar! Lott och Räv är världens sötaste på bild. ST med. Jag besparar er de flesta bilderna på mig, lunginflammation gör ingen snygg.
ST gick som vanligt upp råtidigt och lämnade min säng alldeles kall, och sedan kunde jag inte somna om. Nu igen. Jag har sovit sex timmar på två dygn. Men det skiter jag i. Vem behöver sömn, när man har en karl mellan lakanen? Haha.

Bild: ST @ new years.