onsdag, januari 31

Det är dags att erkänna..!

Wow..

Jag måste erkänna nu. Det är dags.


Jag är inte tillgänglig på den offentliga singelmarknaden längre. Sorry boys and girls, men jag har gått och kärat ner mig. Eller snarare, trillat dit. Jag är körd, it's as simple as that. Jag är monogamt hängivet tokförälskad och, det handlar inte om att jag inte är min egen person med egna intressen bara för att jag är tokförälskad och har en relation, jag förtydligar bara det faktum att jag efter 2 och ett halvt års singelliv nu väljer att viga mitt känsloliv och min kropp åt en och samma individ.

- Jag har mött en person som möter mig både psykiskt, fysiskt och fritt, och som fått ett lite kantstött och smått tilltygat flickhjärta att slå dubbelslag. Jag - den eviga singletten, som trivts bra med att vara min egen och som inte "släppt in" någon på väldigt länge, har börjat må väldigt bra av en annan persons närvaro. Jag tror inte på ägande eller kontrollerande i en relation, jag är min egen och han är det också. Kommunikation, kärlek och respekt är det viktigaste, och vikten av eget utrymme, och vikten av att respektera och lyssna till mitt eget såväl som den andres hjärta och sinne, är det allra viktigaste. Det var länge sedan jag kände så här, att jag har en förtrolig som jag kan dela mitt mest osminkade jag med, och jag tackar dig faktiskt, Stefan för att du finns. (Blablabla..drypande kärleksdravel..sorry people..men det måste ut)

Jag vet inte riktigt vad han ser i mig, jag vet bara att han får det att pirra under huden när han berör mig, jag vet att hans röst i telefonen gör mig till en kula i ett flipperspel som studsar mellan väggarna i mina hjärtekammare. Vi är förtroliga under täcket och pratar och pratar, han lyssnar till vad jag har att säga utan att döma mig, mitt brokiga förflutna skrämmer inte vettet ur honom, och när han kommer gående nedför gatan med sin lite gängliga gång så tänker jag bara "God damn. God damn vad fin han är". Han går till baren för att köpa öl och han får flickhuvuden att vändas lite varstans, men han är med MIG, han ser MIG, han uppfyller mig.

Vilket jävla romantiskt tönt-trams jag sysslar med nu, ni kräks säkert av bara farten. Men jag tänkte det var lite dags att statuera nu, det som varit rätt uppenbart ett tag, även fast jag försökt distansera mig till saken och inte erkänna det där lite känsliga, för att erkänna sig förälskad är en stor business i min värld. Mina senaste försök att få till någon form av relationer har lämnat mig ganska trasig och väldigt utsatt. Jag har planterat mina känslofrön i mycket riskfylld jord och därmed fått lida ordentligt när torka och orkaner hindrat dem från att gro och det har inte varit lätt att komma över min relation till ¤ och den djupa vänskap jag kände med honom, som rent abrupt avbröts utan förklaring. En dag ringer han bara och säger att vi kan aldrig mer ses. Hejdå Loo, ha ett underbart liv. Jag fick aldrig ett avslut. Ingen förklaring. Ingen sammanfattning. Inget tack för kaffet. Jag fick inte mer. Vår vänskap hade inget värde. Men JAG tyckte ju det. I MIN värld hade han ett gigantiskt emotionellt värde. I MIN värld var han en förtrolig, någon jag trodde jag skulle ha kvar i mitt liv. Men jag fick inte mer, och sedan dess har jag inte hört av honom. Och trots att jag har hans nummer så finns det ingen anledning att ringa. För varför tvinga någon till en förklaring? Han måste vilja själv. Så enkelt är det. Jag kan inte vara ett levande samvete.

För det har liksom alltid varit så. Mina bästa relationer har aldrig fått avslutas ordentligt. Det är som om jag suttit i en biosalong och sett en bra bit på en film som plötsligt bara pausats. Där har jag suttit själv och väntat på förklaringar och rejäla avslut, eftertexter och "The end"-skylt, men allt dom gav mig var något form av mummel och en pålagd lur. I mitt förra förhållande, med J, blev jag rejält bränd då han efter två års underbart förhållande bara försvinner i ett helt dygn utan förklaring. När han väl kommer hem har jag varit vaken hela natten. På något sätt visste jag att han var med en annan kvinna då. Han kommer hem och jag ser honom i ögonen, mannen jag viskade alla mina hemlisar med, mannen jag litade hundra på, och han säger att han varit med en kvinna han mött i hemlighet, och han vet inte om han älskar mig längre. En vecka tidigare hade vi firat tvåårsdag, jag hade bakat tårta och vi låg hela natten och höll handen - allt var ju så bra, jag var lika förälskad som första dagen jag mötte honom. Dagen efter packade jag mina ägodelar och flyttade till en väninna. Jag grät, jag droppade sju kilo på två veckor. Jag åt inte, jag bara låg och grät, för hela mitt liv var rammat. Och när jag bönade och bad om att få förståelse kring hur hans känslor bara kunnat "ta slut", hur han bara kunde vända sin bästa vän ryggen, så fick jag bara en axelryckning till svar. det tog över ett år att komma över det förhållandet. Det gjorde fan så ont och det var inte kul att leva.

Jag uppförde mig självdestruktivt. Jag festade som ett svin. Jag avverkade allt jag såg. Alkohol, män, droger, människor..allt. Känslorna var som döda. Hela jag var död. Bara en konsumerande parasit med defekt inre. Men jag kom över det till slut. Och med det så kom också den oro jag märker att jag får leva med, kuva och överkomma; rädslan att det ska ske igen. Klart att det svider, alla har vi våra emotionella laddningar. Som spöken som förföljer oss. Men jag vägrar låta det svinet förstöra alla chanser jag har till att må bra. Det var då, och inte nu.

Men jag orkar inte vara rädd. Jag VILL ha den här underbara förälskelsekänslan för gud ska veta att den är så mycket mer underbar än destruktiv ensam-ångest. Och jag har inget emot ensamheten, att bara rå om sig själv. Jag uppskattar den med. Jag är bra på den. Jag är inte rädd för ensamheten och jag är inte beroende av tvåsamhet för att få egenbekräftelse. Men när man träffar rätt och känner sig så..tillfreds med en annans närvaro, då är man både feg och korkad om man låter rädslan styra. Jag vägrar vara rädd hela tiden. Jag vägrar missunna mig själv något så underbart som att få hålla handen, kyssas, ha långa samtal om ingenting, och så känslan av att ge sig hän. Berätta. Uppleva. Känna. Det är ju det jag lever för. The gonzo style: Upplev, känn, se med egna ögon - och tell the tale.
Och när Stefan och jag pratade häromdagen och han faktiskt säger orden, att han är kär i mig, att han älskar att vara med mig. Att han trivs i min närvaro. Att han vill spendera tid med mig. Att han tycker om allting med mig, och att han också kan berätta VARFÖR, och att det handlar om vad jag har innanför mitt pannben som många andra saknar. Att han hade blivit lite svartsjuk och därmed insett att fan, han gillade mig nog mer än han anade, då dansade mitt hjärta i bröstkorgen, då var det fan multiball i bröstkorgen. Och då tänkte jag att nej nu jävlar, Loo. Nu ränner du fan inte iväg och gömmer dig. Senare fick jag ryck och provocerade fram ett idiotiskt gräl, osäkerheten kom krypande som en liten kackerlacka. Men vi pratade. Och pratade. Och löste det. Och nånting släppte. Någon liten spärr därinne i flippermaskineriet rörde sig..sakta sakta öppnades en lucka som varit stängd mycket länge.

Så nu skriver jag ner det här känslodravlet, för att statuera hela grejen. För att markera för mig själv att det fan är på riktigt. Jag börjar göra upp små "vi"-planer i huvudet. Jag vill åka iväg. Ta med mig och honom nånstans, komma bort, för det behöver han. Och jag med. Och jag ska fan inte tramsa nu. Han ska fan veta att det inte finns anledning till svartsjuka eller oro. Jag går ingenstans. Han har ingen som ens kan vara i närheten av att konkurrera med honom. Jag SER ju bara honom. (Shit, det är värre än jag trodde..!) Jag har förnekat hela grejen och försökt distansera mig och hållt tillbaka men det går inte.. för när jag ser den där underbart blå blicken, som är så jävla ärlig och genomöppen, då blir det multiball deluxe i mig. Och jag kan fan inte tygla det.

Jag är kär. Och jag planerade det inte, var inte beredd för fem öre, hade inga intentioner med det här och jag kunde inte see it comin'. Och inte för att jag är titelfixerad, men hör här då, vad er ständiga singlett tar för ord i sina händer:
Jag är en flickvän. Och jag vill ingenting hellre.


Bild: Mr.Stefan & blicken som förtrollat mig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Underbar läsning! Har helt glömt hur den känslan var.. Grattis! :)

Christian sa...

Jag gratulerar till kärleken!!!

Lev och Njut!

Grodfabriken

Loo sa...

¨hehe..än så länge ja!