Kakaduan VS Kokaburran - ett dokument i tiden

Allt började så oskyldigt. Allt jag ville ha, var den förbaskade kakaduan. Och då skall man
ändå veta, att jag inte begärde särdeles mycket. Ändå urartade alltsammans i en förvirring
av obeskrivliga mått. Så här gick det till.

Klockan var väl runt åtta eller nio på morgonen då jag och Monkie, mitt i en bisarr
diskussion om Steven Tyler's aggressioner gentemot Nikki Sixx, vilket Monkie by the way var oerhört insatt och kunnig i, hamnade i ett suspekt och skruvat desperationsläge. Jag
lyssnade mest och försökte registrera hans ord, ty det kändes som att jag blev undervisad i
viktiga grejer, och som alla kanske förstått så är jag en sucker for knowledge.

Hur som helst så satt vi där som de dönickar vi är, fast notera: Tjusiga dönickar. Något
annat skall inte sägas, min karl är frustrerande trevlig att vila ögonen på. Detsamma kan
dock inte alltid sägas om undertecknad, men det hör inte hit. Vad skulle jag komma till nu
då? Just. Jo, som den lärjunge av livet jag är, så påbörjade jag mitt sökande efter en
kakadua på HZ-chatten. Jag tänkte något i stil med att ska man hitta en, så måste det vara
på HZ. Jag hade redan genomsökt både blocket och gulatidningen, som by the way blivit
transformerat till en underkategori i eniro's gigantiska take-over-koncept och totalt
obegriplig i både design och utförande; jag måste be att få påpeka att kottarna på Eniro
missat en klart stor tenta på MDI-kursen, men det är inte min sak att koda om skräpet, så nu
fortsätter vi med storyn istället för att dryga oss gällande den saken.

Där satt jag alltså, med ett klappande, kakadualängtande hjärta, en cigg klädsamt placerad i
min omålade mungipa, och med min ohyggligt tjusiga karl på motsatt sida. Mina första rop på
chatten skulle visa sig vara lönlösa; De tycktes inte förstå mig alls och ifrågasatte
ständigt vad jag "menade" med kakadua! Tålamodet tröt ständigt, men jag lugnade ner mig och
förklarade utförligt historien om Kokaburran, vilket var det jag egentligen sökt, men då det
kommit till min kännedom att kokaburror inte trivs i vårt kalla klimat och då tullen skärpt
införselregler på kokaburror sedan ett sjukt stort kokaburrbeslag ägt rum i Minsk, 1998,
hade jag sänkt mina krav till den lite mer lättfunna kakaduan, som ännu inte blivit
illegal.Angående kokaburrbeslaget: Då (1998) påträffades ett massivt antal olagliga
kokaburror som alla smugglats över gränserna, situationen höll då på att bli ohållbar och
man satte in stora insatser för att hindra kokaburrspridningen som då blivit ett nationellt
problem, och pja, resten förstår ni kanske.

Hoppet tändes en aning då det kom till min kännedom att budskapet iallafall gick fram. Nu
återstod att se om någon kunde svara på mina anrop. Det hela skulle komma att bli långt mer
förvirrande än tidigare förutspått, det krävdes list, en ordentlig Fjällrävenryggsäck, en
lila Datsun och femton personliga assistenter att överkomma detta problem. Det är egentligen
oväsentligt vad jag skulle ha denna kakadua till, men som parentes kan jag nämna att det
hade med skattesmitning att göra.

Min tjusiga man visade inget medlidande. Hypnotiskt engagerad i Nikki Sixx och Steven Tyler
mumlade han, djupt försjunken vid skärmen medan han spelade diverse progghits. Jag som just
upptäckt PostPunkens sanna anlete, försökte smyga in en eller annan Jukeboxförfrågan, men
jag talade för döva (och återigen; stiliga) öron. Han var fast. Och till den sortens
djupgående fixering finns det bara en sak som hjälper.Jag var tillbaka på ruta ett. En
kakadua måste fram, och detta snabbt.

Bara minuter senare avvek min älskade för att ge sig ut på vildmarksexpedition i köket. Jag
skymtade hans fantastiska nacke en hastig sekund i dörröppningen, och därefter lämnades jag
åt mitt öde. Mitt enda hopp stod nu till HZ-chatten. Det var svårt att komma förbi de
haglande sexanspelningar som mer eller mindre bakfyllekåta pojkspolingar sände mig i tid och
otid. Enstaviga och nästan obegripliga frågor såsom "Ligga?" nådde mig ständigt vilket
förbryllade mig. Vad ville dom? Förstod de inte att jag satt upp och inget annat? Jag
svarade förvirrat och enstavigt åter: "Tack, jag sitter fint här, men tack för ditt samtal.
Välkommen åter". Förbluffande nog blev pojkspolingarna förolämpade av detta, och sände mig
ondsinta repliker som svar.Sorgsen och förvirrad tappade jag nästan modet, men beslöt mig
för att närma mig saken från ett annat håll. Jag började taktfullt att spela med i
tonåringarnas enstaviga konversation och hade nästan fått kläm på vad de talade om, det vill
säga, ingenting, eftersom tonåringar inte har så mycket att tala om bortom sex, folköl och
kanske popmusik, och detta i mycket korthuggna meningar med märkliga ord och så kallade
smileys infogat här och var. Jag började alltså att brottas med ännu ett problem;
Tonåringarna var svårkommunicerade, bara att formulera en mening krävde list och timtal av
googlande.

Då hände det. Eller, vi ska inte överdriva, egentligen hände ingenting i den meningen, men
en insikt kom till min kännedom. Eftersom jag själv eftersökte den prisade kakaduan, kunde
det mycket väl vara så att andra också blivit varse dess helande egenskaper - och satt i
själva verket i hemlighet och tryckte på dessa eftertraktade fjäderfän, kanske hade jag
underskattat dessa språkligt obegripliga ungdomar?

Stay tuned. Ni kommer inte gå lottlösa från sanningen.

Bild sponsrad av http://www.upphittat.se/imgupload01/981_Vickan127.jpg