Ångestboll

Mike Foyle - Shipwrecked (Chillout mix)

Det är pianot i den låten, oavsett remix så går den rakt in i min själ. Dikterar vad som är verklighet. Dikterar sorgen, den hjärtslitande nervtråden som sliter itu mig, den pulserande sfären av rent kaos i centret av min bröstkorg. Ångestladdningen som en upptrappning först från djupet av min mage, sen som en skrikande fågel, en fågelunge med hjärtat i bitar. Osynliga styrtrådar liksom leder mig mot den enda sanna tanken; jag är inte mer än den jag blivit, jag är inte mer än den jag är. Jag kommer aldrig att bli mer än det jag stannat att bli, det här är mitt slutgiltiga, min högsta utvecklingspunkt. Härifrån kan det bara gå åt ett håll och det är nedåt, mot det liv jag valt bort.

Jag går och grämer mig hela dagen över ett presumtivt liv i min kropp och när H kommer hem är jag hungrig igen och naturligtvis hamnar vi i gräl, och sen går det inte att stoppa saken, och jag låser in mig mentalt, pansarskyddet åker upp, jag är så van, det går på automatik nu, jag reflekterar inte ens, ingen kommer åt mig, fast de gör ju det ändå, det vet både jag och dom, så why pretend?

Så jag försöker lösa problemet men det går inte. För då har vi redan kommit så långt in i grälet att det är tryckt stämning och han vägrar tilltala mig tillbaka. Och då kommer den igen, flyktkänslan, flyktviljan, jag motarbetar den men den står där, solklar och skinande, som en jävla uppenbarelse, kom, kom, fly iväg, åk bort från allt som skriker i ditt bröst. Du tror att du kan fly undan din egen smärta, få se hur långt du kommer. Kom då, Loo. Du är den mest begåvade du känner på att fly undan saker. Så fly! Spring din väg.

..men jag sitter kvar, med ångestbollen pulserande i mitt hjärtas centrum.

Och aldrig någonsin har Mike Foyle's piano grävt sig så djupt.