States Ahead

Min väninna X kommer över, fjorton timmar (!) försenad. Ger mig ett graviditetstest; jag gör det nästan omedelbart; stickan visar negativt. Timmar senare klättrar armén upp på berget och jag är alltså off the hook.

Väninna X berättar om en karl som hon knullat;
”Han var så jävla snygg om man säger så, jag sa det till honom också. FAN vad läcker du är sa jag och rev av honom brallorna. Han blev generad. Skumt! Killen borde ju fatta hur snygg han är”

”Jag vet inte, det kan vara jag som har tagit fel nu, men på somliga karlar fungerar det inte att ta kommandot och objektifiera dom. man måste köra den där oskyldiga-flickan-grejen, tro’t eller ej, sen är det ju upp till en själv om man är, så att säga, INTO IT eller ej” menade jag.

”Fan vad onödigt. Jag vill bara knulla, inte bli vänner för livet. En komplimang borde väl fan räcka” menade väninnan.

”Somliga könsbetonande individer skulle mena att du låter som en hel karl just nu” fnittrade jag.

”Ja, tänk. Den som ändå hade kuk.."

X är som bekant en frispråkig ung dam och hennes hälsningsfras är alltstundom oftast ”Hej gumman! FAN VAD KÅT JAG ÄR!”.
H, on the other hand, är lite mer "pryd" av sig, tro det eller ej. Han är inte den som gormar knulla hit och dit (tack & lov!) och han håller alltid talet inom ramarna för god ton, men där hade han fått nog. Han stod i röd och vitprickig bandana, en Choppers united T-shirt och alldeles för stora mjukisbyxor med svetten lackande nedför kinderna och hytte med en stekgaffel, eller vad det var, mot V:

”Har inte du fått KUK SÅ DET RÄCKER SNART?!”

Shit, det är ju mer mentalt ös i killen än jag nånsin kunnat drömma om. Hur har detta kunnat gå förbi mig så fatalt?
Mentalt motstånd är förutsättningen för att jag ska förälska mig i människor och en mycket bra ”livlina” att skylla på som ursäkt till att jag kan hålla mig på känslomässig distans då jag sällan, eller, i stort sett aldrig, möter på män som erbjuder mycket till mental kapacitet vilket är synd på så i övrigt fina exemplar. Men finns där inte styrka, logik, kapacitet och motstånd, gärna kombinerat med en drypande sarkastisk och/eller ironisk humor, och ett lekfullt ordförråd, så håller jag mig på the safe side om den känslomässiga balansgången och kan alltså tycka om människor utan oro eller panisk rädsla för att de ska överge mig eller för att jag ska kära ner mig och inte de. Skulle det ack så tjusiga men dessvärre inte särdeles klipska exemplaret ändå fly fältet är det ingenting jag ältar särskilt länge och de lämnar inga gapande tomma hål efter sig när de stänger sjutillhållarlåset heller.

Den ekvationen har jag överlevt på, utan större fadäser. För vadå, så kallat snygga män finns det överallt, men jag förälskar mig inte i rå, fettfri oxfilé även om jag gärna betraktar den på avstånd. Det är de marinerade jävla fileérna, de som kommer insmorda i svåråtkomlighet, de som inte behöver skyltas med extraprislappar för att bli föremål för budgivning, de som inte behöver vara införpackade i grälla, reklamskyltade och iögonfallande omslag för att locka. De som vet med sig att det är smaken och tuggmotståndet som räknas för den kvalitetshungriga eliten och som därmed också aldrig behöver mer presentation än deras blotta existens för att genast börja överglänsa de upphaussade oxfileérna. Och naturligtvis är det just dessa marinerade fileér som sällan finns i disk, de förblir inte länge på marknaden efter att de släppts för allmänheten och de som ändå finns där, förblir oftast ouppnåeliga, alldeles för expensiva och svårfunna objekt för en kräsen konsument som jag själv som inte nöjer mig med en proteinpumpad, hormonstinn stekyta.

Och även om några rappa kommentarer under en fylleladdad lägenhetssamvaro inte kan bevisa motsatsen så börjar jag faktiskt att upptäcka en stort mer slug och klipsk sida hos den här listige karlfan än jag nånsin kunnat misstänka. Han använder sig ju av MINA EGNA JÄVLA TRICK! Spelar ovetande, tar inte för mycket socialt utrymme, håller sig i bakgrunden utan nämnvärda språkliga duster med sin omgivning, dessutom med ett skal som signalerar mer pojkaktig, småkriminell sexmaskin gone rehabilitated and välkammad än ”Listig, mer under skalet än du nånsin kan föreställa dig-glowing kvickhuvud”. Vilket är närmare sanningen än det föregående alternativet. Inte alls vad jag räknat med. Han är farligt intressant att gräva sig in i medvetandet på. Mycket fördomsfullt och cyniskt av mig att ha dömt ut honom som en ”HELLO SAFERIDE!” när jag för länge sedan fått bekräftat att det helt enkelt inte finns no such thing as a ”Hello saferide” i mitt känsloliv. Han visar sidor jag blir impressed av, inte minst i sociala sammanhang. En beroendeframkallande egenskap. Är H en ny Designer Drug, custom made för en "Sen kväll med Loo"? Kommer jag att bli beroende? Finns det bot?

Sabla karlar. Jag är hopplös som inte kan låta bli att snurra in mig med dom och jag är lika hopplös som gör detta med tanke på att jag lägger ned såpass mycket energi på att INTE snurra in mig med dom. Det är inget jävla moment 22, det är ett jävla moment 77. Har försökt med alla möjliga ursäkter till detta tämligen kontraproduktiva uppförande - Jag är korkad, jag är emotionellt handikappad, jag lider av störningen Intelligent Omognad, jag är obstinat, jag vet inte bättre etcetera, men ingen av dom har stämplats giltiga som hållbar förklaring, inte minst av mina listiga vänner, som bara slår ut med händerna och gör ett pysande ljud med munnen när de hör mig klaga.

”Det är för all del fint att du försöker förminska din egen betydelse i ditt eget liv så fort det gäller män. Inga andra celler i din tillvaro lämnar du obevakad men så fort du går och blir hormonell över en slug karljävel som fattat hur man gör med din sort så är det som om du bara släpper fotfästet och börjar uppföra dig som ett barn. Och dessutom försöker du totalt undslippa allt ansvar till den där känslomässiga soppan du studsat ned i med sturska trampolinhopp, genom att försöka skylla på bristande intelligens, men det är ingen som går på det längre. Loo, ta för fan och bestäm dig.”

Detta säger en god vän till mig i telefonen efter att jag börjat gnälla över mitt ”kaotiska” känsloliv. Han har rätt.

Fan också, han har alldeles för rätt och jag har inget att sätta emot så jag muttrar något ohörbart och försöker med;

”Men jag kan inte rå för att jag drar till mig en viss sorts män. Jag är typ DÖMD att kära ner mig i vårdslösa, överintelligenta svin för resten av mitt liv som bara leker jojo med mitt hjärta. SÅ DET SÅ!”

Och min vän bara skrattar i andra änden där han sitter i en stad långt bort på något jävla flashigt IT-jobb och basar över ett kontorslandskap av PåSättBara receptionister, PåSättBara växeltelefonister och dito ekonomassistenter och säkert en hel drös med andra lika PåSättBara, piffigt kvinnliga yrkeskategorier och han erkänner det inte och skulle aldrig så mycket som knysta eller antyda detta men hälften av kjoltygen i det kontorslandskap han sitter och organiserar & basar över har på bara något år degraderats från ”PåSättBara” till ”PåSatta, livligt dejtade och sedermera helt ointressanta”.

Min vän IT-chefen har något alldeles särskilt över sig som gör i stort sett allt kvinnligt på mellan två till sex ben alldeles vansinnigt tokförälskade i honom. Och han vet om det, och har ungefär samma cyniska inställning till kvinnor som jag har till män, men han uppvaktar, charmar, dejtar och knullar dom ändå. På löpande band. För han har ändå inte bättre för sig medan han väntar på den riktiga kärleken och han berörs inte nämnvärt av alla säkert hundratals krossade flickhjärtan han lämnar bakom sig.

”Sådan är leken” säger IT-chefen med en axelryckning. ”If you don’t know the rules, don’t play the damn game..”

Jag är en av de få kvinnliga bekanta som IT-chefen har att prata öppet och ärligt med och han säger själv att han bara respekterar två kvinnor i sitt liv och det är ”dom enda två jag aldrig lyckats få på rygg.” - Jag och hans mor, alltså. Jag och han är av samma kaliber, skillnaden mellan honom och mig är att han samvetslöst och med hänvisning till ”spelets regler” fortfarande finner en viss tillfredsställelse i att jaga och lägra individer bara för att fastställa att det fortfarande GÅR.

Och när jag beklagar mig över mitt ”fuckade känsloliv” och ”det faktum att jag bara drar till mig idioter som spelar emotionell basket med mitt hjärta så nu skiter jag i det här” så skrockar han muntert i sitt Bluetooth-headset och säger;

”Om inte du skulle ta och börja dejta någon sval, nyutexaminerad affärsjurist från Ekerö då? Eller en barnkär, trygg hantverkare från..vad fan var det du kom ifrån..Sundbyberg! Det borde ju vara dags att satsa på lite andra kort om du nu är så trötta på dom här...hm..basketspelarna. Du har ju tramsat om din jävla drömprins till intelligenta Bad Boy i din blogg sen tidernas begynnelse och det är bara sådana du lyckats hooka upp med och det är bara sådana som verkligen krossar ditt hjärta i slutänden precis som du så kallat förutspått. Loo, du är ju för helvete en logiskt tänkande individ, alla bevisen pekar ju mot att du också VÄLJER de här jävla hjärtekrossarna. och varför? För att de inte låter sig manipuleras av dig och du blir så jävla impad varje gång och sen manipulerar de DIG istället och resten vet du ju.”

Han är smart, min vän IT-chefen, och han har ju faktiskt rätt, men problemet kvarstår:

”En sval affärsjurist? Barnkära hantverkare? Vad ska jag gå och kära ner mig i hos dom då, hade du tänkt dig? Jag vill ju bara ha någon att SNACKA med, på riktigt!”

”Snackar gör man inte med sin fru eller man, Loo. Inte om såna saker iallafall. Och jag försöker bara hjälpa dig. Kan du inte bli kåt på några andra alternativ än dom här jävla baksluga, känslomässiga basketspelarna får du väl för fan se till att börja spela spelet du med så du nångång lyckas snärja nån av fanskapen i garnet. Antingen det, eller så är det dags att söka sig till annat umgänge.”

Häromdagen gällde konversationen naturligtvis H, och då jag liksom lite gnälligt påpekade att jag inte alltid vet var jag har honom, för hans tankevärld är så mycket mer komplex än jag trott, han är flera karaktärer i en, - han är av min egen sort för fan! - Då skrattade min vän så att han bokstavligen trillade av sin specialbeställda, ergonomiskt utformade kontorsstol, välte kaffekoppen över det Mahognyfärgade, specialbeställda, kroppsmåttade och tillika vidrigt dyrt designade skrivbordet - och tappade headsetet på golvet, där han för övrigt låg skrattandes en bra stund innan han sansade sig igen.

”Loo, du ville ha motstånd. Nu får du motstånd, precis som du bad om. Och vad gör du? Klagar! Borde inte du ligga och klura på fiffiga sätt att snärja den här jävla prinsen istället för att oroa dig över att han är smartare och listigare än du trodde från början? Borde inte detta vara en BRA överraskning for a change?”

”Snärja och snärja..jag ligger i hans säng just nu”

”Och var är han någonstans om man får fråga?”

”På jobbet”

”Och du ligger kvar i hans säng och väntar på att han ska komma hem?”

”Ja..”

”Och han är snäll, behandlar dig med respekt, har goda kvaliteter och visar dig ömhet, uppskattning, förståelse, är energisk mellan lakanen och tydligen också ganska snygg?”

”Jo...”

”Loo! Din otacksamma jävla HYNDA! VAD FAN klagar du över?! Du borde fan SKÄMMAS!”

Ja. Vad fan klagar jag över. Egentligen?

Chilloutplaylist @ the moment:

Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix)

De Phazz - States ahead

Static - Sync & State

Baby mammoth - Sleep

Afterlife - Miracle

I:Cube - Adore

Jens Buchert - Desert Taxi

Harold Budd & Hector Zazou - Pandas in tandem

Fous De La Mer - Waiting for the sun

Boards of Canada - 1969

Nacho Sotomayor - Electro Telefon

Tel Aviv - John Thomas on the inside is nothing but foam

Enigma - Almost Full Moon

G.O.L - Soma Holiday