Inspiration

Alltså; det finns inte en susning chans att jag berättar detaljer för er om min dag. Den är min, bara min. Jag vaknar och får den bästa människan i min närhet omedelbart; det blir som jag hade tänkt mig, men bättre. Det trodde jag inte, men det är klart, det tror man aldrig. Jag kanske borde rada upp farhågor här men jag har inga att rada upp för jag är som ett svävande narkotikum. Jag tappar till och med ord och börjar få allvarliga problem med att avsluta meningar, men det verkar vara underförstått varför. Lillebror är söt och lillebrorisk, jag är så glad över att ha en alldeles äkta bror, en alldeles äkta ¤, och..äh, det är mitt. Mitt, bara mitt. Själva känslan alltså, något mer tänker jag inte kräva ensamrätt på.

Var ute med R, M och bror igår, sen åkte jag och bror hem till mig och svamlade hela natten. Efter att ¤ åkt kommer V och S på kaffe, de skrattar åt mig och mitt vims. Jag ser på den finaste kjolen i hela världen och kapslar in känslan och beter mig som en tonåring. Jag tror att det var över tre fyra år sen jag betedde mig så här senast. Och jag vet inte om jag minns det som så här heller. Jag vet inte särskilt mycket eftersom mitt förnuft sprang ut igenom fönstret i samma sekund som ¤ gick in igenom dörren. Jag trodde inte jag hade det i mig längre. Ack så fel jag hade, fan vad schysst att man, så här vid tjugofem års ålder fortfarande kan bli förvånad.
Jag ska flyta på vågen, gå med flödet tills det sinar.
Om det sinar.
Ingenting bestämt, ingenting gjort, ingenting ogjort. Energi genom kroppen som ökar i flöde.
Jag lyssnar på otroligt larvig musik och städar vårt hus. Det kan alltid städas lite till. Sedan ska jag hjälpa bror med ekiperingen och därpå skall jag ro min kropp i hamn mot vilan. Och drömriket. Tills dess dansar jag med dammsugaren och "I'm your baby tonight" på maxvolym. Och provar klädkombinationer tills imorgon.
Åh.
Tack.
Tack.
Tack.
Tack.

Bild; Kjolen - the one and only!

In color

15:50

Jag bryter trenden och visar mig i färg idag, för det är en underbart snöig, fantastisk dag. Blev väckt av porlande ¤ i luren, ungefär grundläggning för resten av dagen.

Nu kommer Marija och hämtar mig för vi ska tydligen spela Mario Kart!

Bild; Loo - in color and everything!

No expression

Ja, jag fick den.
Michael Andrews feat. gary Jules - Mad World (alternate version) väcker mig när jag går upp efter en natt med huvudvärk. Jag råkar i gräl med liselott för att jag inte vågar ringa neuro, hon är mer orolig än jag. Jag vet bara vad jag kommer att få höra. Jag vet vad jag kommer att få höra. Jag vet att det inte är någon som tror mig. Vad vet jag bäst om inte det som finns i mitt eget huvud? Och jag vet att i såfall borde väl jag vara den som är mest enträgen att ringa dom. Men jag vill inte ha de där läkarna, med sina instrument, med sina blickar, som undersöker mig. Och låten ekar över Södermalms takåsar
och det river i mitten av mitt bröst
och det vrålar i mitt huvud
och jag kan inte fokusera blicken
och jag dricker min äppeljuice
'jos' som någon annan skulle stavat det
och jag går ut för att röka
och jag kryper ihop i kylan
och jag vill inte gå upp
nej jag vill inte gå upp
men jag gör det ändå
det är så menlöst
kliva ur sängen
bädda sängen
äta frukost
röka frukost
duscha klä mig sminka mig
på med stövlarna
och ut
i rusket
i snön
i mörkret
som snart faller.


"Going no where
Going no where
Their tears are filling up their glasses
No expression
No expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow
No tomorrow
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles"

Inget är ju nånsin menat att vara..allt blir ju sjukt fel.hela tiden.men jag håller mig uppe, för nån måste faktiskt göra det också. och det är inte hela världen.
Jag måste ha någon form av värktabletter nu. oavsett vad. fröken m ljuger aldrig för en. Hon får en att se sanningen. Hon får en att se det strimmande dagsljuset genom persiennerna, hon får en att glömma huvudet. Hon får en att se skarpare konturer, hon får mig att vilja fokusera.
Allt medan ljuset ersätts av mörker utanför fönstret, borstar jag mitt nytvättade hår, det som doftar kamomill och kärlek. Jag lyssnar på låten som någon skickade mig och läser mellan raderna. Jag vet vad du håller på med. det är okej. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig, det kommer jag alltid att göra. Jag tänker inte säga de där hemska orden för jag vill inte gräla.
Jag ska åka till mormor, jag ska hämta hem lite mat. jag ska ta hit veronica och S och kanske hinna träffa O. sen får vi se.
vi får se.fyra dagar kvar till helvetet brakar loss.

och nu börjar nyår att forma sig under mina händer.

17:26

Jag vet att mina bloggar börjar förvandlas till rena kalendrar över mina humörsvängningar, men det här är sista anteckningen för idag som helt enkelt får gälla. Tack för att jag fick höra din röst, det hjälpte. Huvudvärken avtog inte, men resten av mina aktiva organ dämpade sig.
Men vi låtsas inte om som att vi sa någonting.
Vi låtsas som att det inte hänt.
Schh.
Schh.
Jag har den andra.

22:18
Kom till mormor, blev matad och gosad med, och hamnade i världens gräl med min mor. Här har vi problemet; Min mor, är, utan tvivel, den mest egocentriska människan som finns. Inte så konstigt; paranoid schizofreni gör så med folk, det är som att leva i en jättestor egotripp. De är smarta de där schizofrena, man kan tro att det bara är babbel om microchips som är inopererade under huden hela tiden. Men så är inte fallet. Saken är mer den att hon väntar sig att alla respekterar när hon behöver något, när hon har problem, men kan inte se när man inte pallar bråka. Vi är på hemköp och jag plockar ner två avocados i korgen, till mig själv. Mamma plockar upp dom igen och säger "hörrudu, du äter tillräckligt med grönsaker, nu när du är sjuk och liselott inte är hemma tycker jag att du ska börja äta lite riktig mat istället." Hon menar kött. Det är min familjs idé om "riktig mat" - det ska vara fläskkotletter och grillat och oxfilé, och de menar på att man inte kan överleva som vegetarian.

Jag försöker om och om igen att förklara för mamma att jag är väldigt insatt i näringslära och får i mig precis det jag behöver (och tycker om, eftersom jag just idag var inne på avocado). Min kropp vet precis vad den ska ha, följaktligen blir jag sugen på tillexempel Broccoli eller linser eller potatis när kroppen behöver det som är i. Hur som helst; mamma börjar skälla ut mig på Hemköp för att jag lassar ner broccoli och avocado istället för potatissallad och kotletter (vilket jag egentligen inte tycker om särskilt mycket, jag ogillar det inte men det är inget jag väljer om jag själv ska laga mat, kött eller ej). Jag har alltså spränghuvudvärk och börjar nästan gråta, inte för att jag har problem med att säga emot min mor utan för att jag inte orkar. Jag försöker förklara för henne att jag har så ont att jag inte kan fokusera blicken, och att jag bara vill handla och åka hem och att jag inte orkar ha ett gräl om avocado eller vad hon tycker är riktig mat, på ett fullsatt hemköp, och snälla mamma kan du sluta skrika, för du skriker sönder mitt huvud. Jag avskyr den där biten med henne. Hon kan skrika ner vem som helst, hon har en röst som tränger igenom märg och ben. Jag behöver inte höja rösten för att visa att jag är arg men mamma är expert på det här med irrationellt skrikande i falsett och det kan driva vem som helst, med eller utan migrän, till vansinne.

Det som först bara är ett irritationsmoment utvecklas till max när vi kommer hem till mormor. Mormor blir genast mammig och börjar pyssla om mig för att hon ser vilket skick jag är i. Genom bara en hastigt utbytt blick växlar jag och mormor information som motsvarar tusen ord. Hon inte bara ser hur ont jag har, hon begriper genast att jag och mamma har grälat och hon vet vems fel det är, hon vet hur mamma är. Hon sätter mig ner vid köksbordet och trycker i mig ännu en tablett, ställer julmusten framför mig och tänder en cigarett åt mig. Jag försöker förklara för mormor att jag börjar bli riktigt orolig för mig själv nu, att det inte är normalt att ha så här ont och att jag känner skillnaden på vanlig migrän och "vad nu det här är" och mamma lägger sig i, höjer rösten och låter inte mig och mormor prata utan att hon ska lägga sig i. Till slut går min röst ner i djupt läge, jag spänner ögonen i mamma och säger lågt, eftersom min röst alltid blir lägre ju argare jag blir, till mamma att hon har nått gränsen nu, hon får ge sig, det är inte ett bra läge. Hon höjer rösten ännu mer och jag håller på att få ett vansinnesutbrott, och det är just den här biten jag avskyr, eftersom mamma nu har eldat upp sig, hon sätter på sig alla skygglappar som finns och vägrar att lyssna på vad fan folk säger. Hon får som tunnelseende och allt som räknas är att hon ska ha rätt, även om hon förmodligen redan glömt bort vad tjafset handlade om från början. Till slut sätter jag bara händerna för öronen och vrålar rätt ut, det är liksom sista utvägen för mig för att demonstrera hur less jag är på den här meningslösa jävla diskussionen.

Mormor kommer genast till mitt försvar, det är som att hon ska skydda mig med sig själv, för hon rusar bort till kökssoffan och lägger armarna om mig där jag sitter ihopkrupen med händerna hårt pressade kring huvudet och väser fram att jag inte ORKAR, snälla mamma, lägg bara NER. Hon lägger armarna om mig i försvar och stirrar på mamma. "Rose-Marie. Nu är det BRA. Låt Loan vara". morfar kommer ut eftersom jag skriker, han känner pappa-ansvaret porla i honom, det finns ingenting som gör morfar så arg som när folk ger sig på mig eller som när jag mår dåligt, han vet vad det handlar om. Han spänner bara ögonen i mamma, mamma kastar följaktligen tidningen på bordet med en smäll och rusar ut ur rummet. Den här sortens ego-scener utspelar sig relativt ofta hemma hos mormor. Mamma skall ha all uppmärksamhet, och går man inte med på hennes idiotiska principer förpestar hon din tillvaro tills du mår så dåligt att du ber om ursäkt fast du inte ens gjort något fel. Jag ger alltid efter till slut och nu är jag trött på att stackars mormor och morfar måste ta mig i tokförsvar så jag erbjuder mig att gå. Men mormor går inte med på det. "Du stannar. Du ska äta middag hos oss." Mamma kommer in igen, men morfar har ögonen spända i henne som en hårt spänd pilbåge så hon vågar inte säga ett knyst, hon sätter igång med maten med martyrismen drypande kring hennes signalfält. Mormor och jag pratar om huvudvärken som långsamt börjar släppa, och den där lägenheten som jag kanske ska ta nu när Liselotts karl flyttar hit i februari.

Morfar frågar om pappa och julafton, sådär försiktigt förhör han sig om hans papparoll är hotad men det är den inte. morfar och mormor är liksom pappa och mamma, så kommer det alltid att vara oavsett vad de andra hittar på. Det var de här människorna som tog hand om mig när mina så kallat biologiska föräldrar inte hade "tid", hur fan man nu inte kan ha "tid" för sitt barn. Det var morfar som tog med mig till cosmonova och som lärde mig att akta mig för maneterna på västkusten och som gungade mig så jag tjöt. Det var mormor som handlade allväderstövlar till mig, gick på kvartsamtal och tröstade mig när jag grät för att de andra barnen var dumma mot mig. Det var hon som tog upp fighten med skolan när jag hade så ont i magen att jag låg som ett kolli på morgonen, för att jag var så rädd för de andra barnen och det de gjorde mot barn som jag, som var "annorlunda". Det var mormor och morfar som tog mig med på restaurang på Solliden varje sommar. Det var dom jag lussade för, det var dom som med stolta tårar i ögonen såg mig ta emot priser för bästa novell och bästa stavning och fan vad det var, det fanns tjugo mobbare som stod och väntade på att utom synhåll få spotta på mitt diplom bara för att demonstrera vilken vidrig människa jag var i deras ögon, men enda gången på året då jag inte såg dom var på avslutningen, för då lyste mormor och morfars stolthet som stjärnor på klara himlar. Det är följaktligen också mormor och morfar som tar tag i mig när jag sitter vid köksbordet och gråter för att jag har sådan huvudvärk, och det är också mormors ögon jag finner tröst hos när hon lägger sina rynkiga fingrar kring mina och undrar hur ¤ mår. Min mormor, hon vet saker. Säga vad man vill om oss Lönnrothare, vi har fått höra att vi inte har alla hästar i stallet i flera generationer men mormor..hon är synsk på många sätt. Hon vet. Jag berättar lite kort, och tyst, så att inte mamma ska höra. Mormor ser bara lugn och trygg ut. "Det där. Det kommer att lösa sig. Det finns saker man inte rår över. Och det kommer..du förstår Loan. Det kommer att vara annorlunda. Den här människan.." och så berättar hon saker som inte ens jag visste att hon visste. Jag blir så himla lugn och varm och kärleksfull för den här lilla rynkiga tanten på en och femtiofem, hon kan ta upp ett helt rum när det väl gäller.

Det här blev en skitlång blogg, men det var mycket som behövde ut idag. Nu ska jag dock lägga mig och vila. Och vira in mig i filtar. För det behövs nu. Så här års.. äh, vad fan svamlar jag om. Over and out.

Inside

Dagens låt: Planet Funk - Inside all the people (harvey's mix) - balsam för min rastlöshet.

Åh, fan också. Det blir så otroligt fel när man ska förklara saker på internet av alla ställen.

Jag och Liselott tvättar tvättstuga, imorgon åker hon till Holland och jag blir kvar. Den idiotiska nyårsafton är på väg hit och jag har slagit ifrån mig och fräst åt alla som frågat om den. Det blir ingen fest, det finns ingenting att fira för min del. Förmodligen låser jag in mig här i lägenheten ensam, för den jävla pressen som kommer, det jävla stojglammiga, klämkäcka "den perfekta klänningen, den perfekta festen"-känslan, den är ändå bara..jag vet inte. Jag skulle vilja fira och faktiskt ha något att fira. Risken att jag dessutom tar en alldeles för stor mängd olagliga preparat, eftersom alkohol inte funkar för mig, är ändå större än Sydpolen. Så jag håller mig här.

Det har jag inte.
Ni är alla på väg bort, ni har alla saker att attend to.
Gör det, och tänk inte att ni lämnar mig bakom er. Tvärtom.

Det är som du, som levt det här livet..för att "visa dom". fast du sagt att de här andra människorna..att det egentligen inte gått att leva med dom, så spelar du dom rätt i händerna. Hela tiden. Så långt från vad du egentligen vill. Från början till slut. Men det här, att hålla uppe..att hålla garden och showen. Det förstör allting. Jag vet, för jag har varit där också, jag är där i perioder men jag har fått ryta i för att komma till den sortens självständighet. Det måste du med, till slut. När all den här aggressionen kommer ut. Och de rätta människorna kommer dit de ändå ska. Utan oss.

Då.

Jag började dricka öl redan för flera timmar sen, när jag pratade med dig. Sedan dess har jag lyckats få i mig ett par stycken men effekten, avslappningen, låter vänta på sig. Jag lagade mat här och allt jag fick var huvudvärk. Jag vet ju att det är någonting i huvudet på mig, jag drar ut på att åka till neuro. Liselott åker imorgon, jag unnar henne allt det roliga. Hon ska få åka och träffa sin Stella.
Jag saknar stella, min svarta australiensiska kelpie, döpt efter Stjärna. Hon var så självklar. Precis allt i mitt liv har egentligen döpts efter samma sak.

Samma sak..

Silence

"Give me
release
witness me.

I am
outside
Give me
peace...

Heaven holds a sense of wonder
and i wanted to believe that
i get caught up
when the rage in me subsides

passion
choke the flower
til she cries no more

possessing all the beauty
hungry still for more

In this white wave
I am sinking
in this silence
in this white wave
in this silence
I believe

I can't help this longing
comfort me
I can't hold it all in
if you won't let me"

Delerium / Sara McLachlan - Silence


Det händer alltid; slår alltid till när man minst anar eller vill det. Sanningen. Det jävla aset.

Det gurglande ljudet från en kvävt skrikande strupe; en strupe som vrålar av förnekelse, smärta och allt det där andra som människan satt flera namn på men som bara har ett enda ursprung. Man sitter ute på den kalla stålbalkongen och förgiftar sin kropp; oavsett vilket så handlar allt om att dö - det här andra är bara en fråga om hur man slutligen kommer att göra det. I den här takten förgiftar jag mig själv till ett relativt plågsamt slut; missförstå mig rätt nu - jag skulle själv aldrig frivilligt välja att stanna mina vibrerande atomer; jag vet bara vad det handlar om. När man har sett både det fullständiga ljuset och det totala mörkret, då handlar det bara om i vilken skepnad skiten kommer att visa sig i härnäst, det är allt man har kvar. Överraskningar kan egentligen bara vara två saker. Bra eller dåliga. Det handlar inte om någon existentiell jävla livskris nu igen, det handlar om att få den där totala insikten kring någon annan och veta att den inte kommer att förändras, och därefter konstatera att det aldrig kommer att bli annorlunda med densamma, utan alltid, alltid bottna i det här - den där fruktansvärda, medvetna ovissheten.

Jag avskyr den; faktum är att jag fått mig ner i halsen av den där sabla mystiken, den där totala tystnaden, den där arroganta jävla stilen som människor har mot en som de förnekar att de har mot en eftersom de förnekar för sig själva vilka veliga as de egentligen är. Allt det och lite till snurrar i mitt huvud när jag och O låser in oss för att kolla på DVD och äta äcklig skräpmat istället för att bry oss om de där ute som spelar pingis med våra hjärtan och hjärnor. I min värld är det inte whiskey och porr som lossar på skruvarna till förståndet, utan DVD och skräpmat. Så jag konstaterar saker tyst för mig själv om allt det här, och resignerar inuti när jag ställs inför faktum; Du kommer att fortsätta med det här, du kommer inte att förändra läget om jag så tar till något drastiskt och jag vägrar faktiskt hålla på med sånt. Fattar du inte att jag är för gammal och trött för att orka. Dessutom plågar det mig mer än det gör mig nytta just nu.

Så jag måste göra det här jag måste göra, för att det inte kommer att förändras nämnvärt. Du har redan satt ut reglerna och det borde jag ha uppfattat meddetsamma istället för att lura mig själv in i motsatsen. Men jag ville så gärna att det den här gången inte skulle bottna i det. Det där jag fått stöta på i stort sett hela mitt liv men som jag alltid hoppats skulle förändras och bli bra. Även om det är du, så kan jag inte ha det i närheten av så här för det kommer att äta upp det sista jag har. Och även om jag tidigare inte haft mycket självbevarelsedrift att tala om så måste jag slänga iväg den förbaskade cancerpinnen så väl som jag måste sätta ner foten och få dig att fatta att det inte fungerar på det här sättet. Och det är inte omständigheterna, det vet du mycket väl. Det är det du gör, eller snarare, inte gör, som är grejen. Det är bättre att jag blir arg nu, och inte sen, när det redan är för sent. Och tekniskt sett bör det redan vara det nu, men jag kommer försöka iallafall. Jag vet inte, det är ju ingen idé att försöka ringa dig för att prata med dig om det, eftersom man bara får tag i dig på vissa tider, om ens det förresten, och det är ingen idé att skicka ett jävla sms heller för hur jävla långt får man skriva? och vad skulle jag säga? "Hej, jag är less, gudlös och jag vet exakt vad du sysslar med"? Inte ens det vet jag ju för helvete! Jag vet verkligen ingenting! Jag vet vad känslan säger och det är väl nog nu. Det jävla smset kunde jag förmodligen vänta mig fördärvad på att få ett svar på, så det är ingen idé. Och jag avskyr att vänta. Jag avskyr den där kalla ovissheten, och jag skiter i vad du sätter för idiotiskt, filosofiskt jävla namn på det, det är SAMMA sak som arrogans oavsett hur mycket du intellektualiserar det. Och vadå, hade du tänkt att det hade varit okej att fortsätta med den om saker och ting nu skulle ha blivit djupare? För att det bara "måste" bli så? Jag är inte determinist i alla avseenden. Jag tror fortfarande på den fria viljan.

Jag får återigen, för sjuhundradetusende gången i mitt tjugofem och ett halvtåriga liv konstatera vilket jävla känsligt litet pucko jag är som litar så mycket på människor, för att jag baserar min uppfattning om dem på någonting jag diktat upp som liten. Och det är väl som Julia Roberts sa häromdagen "jag tror att det finns en stor chans att jag har en skruv lös".. Det har jag också. Och ett alldeles för känsligt hjärta. jag vågar faktiskt inte riskera det igen på så här sabla hal och bräcklig is. Jag är ledsen, men du ger mig inga säkerhetsöglor att förtöja mig i. Inga som helst. Det vet du med.

O åker iväg med en fet skyddsväst. Jag städar köket och går och lägger mig. Klockan är sex på morgonen och jag sitter på den kalla balkongen och fryser fittan av mig medan jag tar bloss efter bloss på cigaretten, i tofs och luddiga stövlar. Och så ser jag den där förbaskade stjärnan, och så svär jag högt över gården. Jag svär, eftersom jag inte önskar att det var just så här. Jag svär för att jag är förvirrad. Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är jag som är krävande för att jag vill kunna prata med den enda människa jag tror mig vara ihopkopplad med, jag vill ha en direkt kommunikation, jag vill inte ha den här kompensationen hela tiden som lurar, jag vill inte ha en begränsad tidsrymd, jag vill kunna ringa och säga saker som faller mig in, jag vill kunna berätta saker när jag kommer på dom och inte ett och ett halvt dygn senare när vi fastställt en jävla telefontid på tio minuter. Jag vill kunna få tid att lära känna den här presumtiva La Galle, jag vill ha mitt förstånd i behåll. Jag vill ju för helvete så mycket att jag får spader! jag kan liksom inte tala om för min kropp, mitt hjärta och hela den där biten när den får känna eller tycka saker eller när det är dags att koppla på. Låt det så vara att jag är defekt, att det är mig det är fel på men då är det väl så. Det är ingen nyhet.

Jag väntar mig noll och ingenting från och med nu. Jag sluter mig. Jag har inte råd.

"Eyes betray the soul and bear it's thinking.
Beyond words they say so many things to me.
A stranger here reborn it seems
awaking wonders deep in me.
If nothing's ventured nothing's gained
so I must seize the day.

And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.

Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.

It wasn't you it wasn't me it wasn't anyone.
It was a day so long awaited and a chance to be as me.
I let the wind run through my hands
as I turned to walk away.
In distant days I long to sense it all so clear.

And fighting time so much I ask.
I will this morning last forever.
Though seasons change and things come to pass
remain inside of me.
And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
and will the world stay standing still at least for me.

I had no faith before that day in any vow or deed.
Days followed days and years were meaningless.
Despite the wisdom of defeat
I bore my heart for all to see
the wonders I'd seen."
Vnv Nation - Standing

Jag önskar att det hade varit jag som skrivit den. precis just nu.

In the night

Musik: Darude - Rush

Den här låten, den får mig att vilja dansa. Det flyter ut i ådrorna; jag behöver få komma ut och klubba lite, nu var det ett tag sen och jag behöver the dance floor to stay alive. Liselott ringde från Tierp och rapporterade, vi avhandlade de gångna dygnen medan jag låg och stirrade i taket, upp och ned på sängen. Vackra meddelanden från ¤ i vanlig ordning och leende spiraler.[Narnia väntar] O var här i morse med skräckfilmer som vi kollade på efter hans jobb, han är så jävla kul. Dörrvakter..pfft. ni är alla all the same. Vad är det med dörrvaktsvokabulären? Det är bara dörrvakter som kan komma på uttryck som "acnefjolla". Jag vet det, för jag känner en ansenlig mängd av er och ni är alla fyndiga, smådryga småpojkar som innerst inne vill kramas. Vi snackade om det här med att arra klubbar, och lokaler och lite såna saker. Det kan finnas ideér och vilja på gång till något stort. Wait and see.

"Windin' your way down on Baker Street
Light in your head and dead on your feet
Well another crazy day
You'll drink the night away
And forget about everything

This city desert makes you feel so cold.
It's got so many people but it's got no soul
And it's taking you so long
To find out you were wrong
When you thought it had everything

You used to think that it was so easy
You used to say that it was so easy
But you're tryin'
You're tryin' now

Another year and then you'll be happy
Just one more year and then you'll be happy
But you're cryin'
You're cryin' now

Way down the street there's a lad in his place
He opens the door he's got that look on his face
And he asks you where you've been
You tell him who you've seen
And you talk about anything

He's got this dream about buyin' some land
He's gonna give up the booze and the one night stands
And then he'll settle down there's a quiet little town
And forget about everything

But you know he'll always keep movin'
You know he's never gonna stop movin
Cus he's rollin'
He's the rollin' stone

And when you wake up it's a new mornin'
The sun is shinin' it's a new morning
You're goin'You're goin' home."

Gerry Rafferty - Baker street

23:04

Ett smärtsamt lugn ligger över söder. Jag sitter uppe och skriver, skriver och skriver tills fingrarna blöder, jag brygger en kopp kaffe och går ner på grillen och köper pommes för mina sura slantar och drar jackan tätare omkring mig och förbannar alla skyar för att jag glömde vantarna. Det är en öde söndag, vore det inte för den blöta snön skulle tidningspappren flyga omkring för den osäkra vinden, men nu ligger de istället där, tyngda ner till marken av blöt snö. Jag går med miss kittin i lurarna och rundar gathörn efter gathörn i den isande vinden. Snön föll ändå. Det gör den ju alltid till slut. Kommer hem och äter mina pommes och ser på runaway bride lite stillsamt medan kaffet brygger. Julia och Richard står inför vägskäl i sina liv och de försöker komma fram till vilka de är. Julia säger "Jag tror..nej, det finns en god chans till att jag har en seriös skruv lös någonstans och jag vet inte vad jag ska göra åt det". Jag ler igenkännande, inte för att jag egentligen skulle behöva tycka eller tänka så om det inte vore för det faktum att jag alltid alieneras av min omgivning. Det går inte en dag utan att jag får höra hur konstig jag är. Jag vet att jag inte passar in i dessa mallar, det grämer mig ständigt. De tror att man har allt det där självförtroendet. det är inte så det fungerar. Jag ränner inte omkring och tror att jag är så cool och ball. Jag vet bara vem jag är, det är allt. Jag vet vad jag har för svagheter och jag vet vad jag kan och inte kan. Det räcker så. Det var bra så.

"I hear the clock, it's six a.m.
I feel so far from where I've been
I got my eggs and my pancakes too
I got my maple syrup, everything but you.

I break the yolks, make a smiley face
I kinda like it in my brand new place
I wipe the spots off the mirror
Don't leave the keys in the door
Never put wet towels on the floor anymore' cause
Dreams last for so long
even after you're gone
I know you love me
And soon you will see
You were meant for me
And I was meant for you.

I called my momma, she was out for a walk
Consoled a cup of coffee, bit it didn't wanna talk
So I picked up a paper, it was more bad news
More hearts being broken or people being used
Put on my coat in the pouring rain
I saw a movie it just wasn't the same'
Cause it was happy and I was sad
It made me miss you oh so bad 'cause

I brush my teeth and put the cap back on
I know you hate it when I leave the light on
I pick a book up.
Turn the sheets down.
Take a deep breath and a good look around
Put on my pjs and hop into bed
I'm half alive but I feel mostly dead
I try and tell myself it'll be all right
I just shouldn't think anymore tonight 'cause
Dreams last for so long
Even after you're gone
I know you love me
And soon I know you will see
You were meant for me
And I was meant for you"

Jewel - You were meant for me

Splitting an atom

Först; lite musiktips till mina darlings så här i juletider.

Barn: Ott är er vän. Låtarna Splitting an atom, och fantastiska Smoked glass and chrome, de ger er vad ni behöver. Jag kan också rekommendera Entheogenic, killen kommer farande med den här låten.. Absolute Love, och knockar allt motstånd vad gäller ljudbild! Vangelis kan gå hem. Förutom om vi pratar om hans Blade Runner-platta, hela den här jävla låten Love theme, den ger en såna där jazzrysningar, som att leva i en jazzig, flytande, kärleksfull rymdkapsel. För att inte tala om tears in rain. "I've seen things..people wouldn't believe..attack ships on fire.." jag ryser i hela kroppen. Luis Junior kommer stort nu. Hans In your eyes är som ett återtåg till housens rötter, med lite leftfield / chillvibbar, förstås. När han dundrar på med sin athmosphere ligger jag som ett levande morfinrus med utsträckta armar och ser upp i imaginärt dansande vibrationer i taket. När han följer upp med nobody, som är en vokalversion av sig själv..okej, you got me. Både question och simetrico är för övrigt bra follow-up-spår med luis. Han vet vad han sysslar med i down/midtempo, det är en sak som är säker. Jag har aldrig förstått det här med syra och det faktum att folk uppskattar så knorrig och skruvad musik som sprätter åt alla håll, jag älskar mångfacetterade, välordnade, men gärna massivt flerkanaliga ljudbilder som har en intelligent kedja; hur den där sprättande knorrfixeringen lyckats breda ut sig bland LSD25-brukare är lite over my head.

Det finns en fin sensmoral i den tanken jag har med musik; musik kan alla dela på. Man kan förmedla så otroligt mycket till någon annan genom att spela en melodi, och då behöver man inte ens ha lyrics i den för att känslan, eller budskapet, ska gå fram. Jag älskar att spela upp en låt som, låt säga Shpongle's Once upon the sea of blissful awareness för någon som inte ens hört den sortens musik, och se förvåningen spridas, för att sedan övergå till..den där musikrysningen. Man ser hur den klättrar längs någons ryggrad. Det är underbart. Ska vi snacka sexuell musik så kan jag upplysa er om att jag får något djuriskt som klättrar i mellangärdet när Dallas Superstars pumpar på med sin spektakulärt djuriska dancefloor-theme In the night. Det är ElectronicBodyMusic meets House, för att ha dundrande powersex tillsammans. En skitbra dancefloor-follow-up till den är faktiskt New Sonix med sin one-hit wonder Blaue Löwen , där känns samma pumpande bodysound igen, men med mjukare framtoning, may i add.

För att riktigt driva era musikaliska smaklökar till max strax innan jag sätter igång med dagens verkliga dagbok måste jag få be att ge er både Planet Funk's Inside All the people (Harvey's mix) och Sonorous med sin vibrativa Glass Garden (calm cut remix) , men det är inget för er som inte fixar det här med multipla ljudbilder. Ni får hålla er till Mazzy Star och Fade into you. Om ni inte är fullständiga fegisar kan ni ju försöka er på Monsieur Dupont (ska inte förväxlas med den svenska synthgruppen Dupont) - och hans loungiga The dining rooms. Den är, så att säga, smekande sex i loungen och inget mindre. Jag fick faktiskt själv just in den från pressarna och jag älskar den. För att som sista snärt återknyta till det sexuella temat så måste den gamla #-klassikern med Ryuchi Sakamoto - Anger, få sin värdefulla spotlight. Som jag säkert nämnt tidigare, så är den här japanens backkatalog stört omöjlig att ha att göra med, det går inte att hitta en linje ens om man letar riktigt intensivt. Som parentes kan jag nämna att samma kille också gjort filmmusiken till Merry Christmas Mr. Lawrence, och titelspåret där är mumma. Ni vet, hela den här..äh, det var inget. Jag går för djupt in i det, så är det ju.

Apropå det så satt jag och liselott och kollade på den där förbaskade modevisningen med Victoria's secret häromdan, vi skrek åt vilken otroligt kass smak de har, de där amerikanarna, och motarbetade som bäst kräkreflexerna åt spetsprydda änglavingar och low cut tacky hipsters i bedrövliga höfthållarkombo's när vi, till vår stora förfäran hör att de har hottat upp behind the scenes-footages på Tyra Banks med Mylo's redan fastställda klubbklassiker Drop the pressure. Maken till ramaskri har sällan ljudit på Söder, det kan ni hoppa upp och sätta era söta små rumpor på, för det känns liksom som en jävligt oprovocerad våldtäkt när en jävla label som Victorias Secret försöker hotta upp intresset för sina modeshower med en artist av den kalibern. Det är så att man vill ta tag i örat och vråla till dom, på valfritt jävla språk, att de kan ta och matcha sina laced string pantiehoes med Barry white eller vad fan nu deras jävla lingerie signalerar rent musikmässigt, och hålla sig på kärringmattan för Så där gör man bara inte.

För övrigt smäller Delerium's hela backkatalog högre än högst just nu och Conjure One som tidigare varit storfavorit borta i etablissementet (inte så konstigt, som tidigare poängterat är det samma kille som ÄR Conjure One och Delerium, och de har samma producent som Frontline Assembly som för övrigt också är en av mina favoriter, ska du vara näsvis kan du skaffa hela epitaph-plattan med en gång, och ett rakt-över-disk-låttips är förstås Everything must perish) - kommer hur som helst in på god sjätteplats, ja, med tanke på alla mina nuvarande storfavoriter så är det svårt att ge konkreta sifferbaserade listor, det är liksom en hel filosofisk vändning det här. Jag hoppas att ni alla är medvetna om att mina älskade älsklingar VNV Nation (Mark jackson & Ronan Harris) kommer till stan Lördagen den 11 februari (och jag ska dit - kolla tickets & shit på http://www.tinitus.com).

Nu till själva dagens jävla blogg; Julaftonen.

Jag hade en mjukstart här borta. Åkte vid tresnåret till min kära mormor och fick vänta till fem på middagen. Vid det laget hade jag och morfar dunkat i oss precis lagom mängd julöl och middagen ackompanjerades med julsnaps och grimaser. Det faktum att jag vid tjugofem års ålder ännu inte lärt mig snapsa är ju för jävligt. Morfar tycker hur som haver att det är spektakulärt kul. Fick precis perfekta julklappar av familj A - en indisk backdrop/duk, saker till mitt hår (blekmedel och shit), pengar och påfyllning till mitt kära mobilkort. Därefter åkte jag taxi med en lyrisk och något kufisk libanes som var eld och lågor över att jag mest ojade mig över hur mätt jag var. Skvalpande med magen full av mat, kaffe och irish cream äntrade jag pappas flickvän-residenset och kunde inte riktigt hålla hela "duktig flicka"-grejen uppe så jag satt mest och jäklades med pappa som undrade vad det var med mig. Jag undrar också vad det är "med mig", faktum är att det är många som undrat, i en sisådär 25 år. Men det gör detsamma, för mina fantastiska syskon var där och de är som..de är mina, de är fantastiska och det är mina syskon. Som en kort parentes för att illustrera hur mycket de betyder för mig (fast jag är kass på att visa det och att hinna med dom) kan jag berätta att det är som så att jag dödar dig om du är elak mot mina små troll. Drack julöl, såg på spiderman och gosade med dynamiska trion och fick mer julklappar och beundrade Jessica's 12.000-kronorskatt. sen berättade lillasyster att hon träffat en av mina polare, C, på Bunny och han hade genast känt igen henne och varit snäll mot henne men hånglat med en av hennes vänner vilket hon mest tyckte var kul. (Tur för honom att han inte hånglade med min syster, C, du vet att jag gillar dig men där går gränsen.) Sen tog jag mig hem här till min älskade dator och satte mig för att tanka in alla bilder och för att skriva (och som ni ser så fick jag en massa gjort). Vidare har jag fått julsms från alla jag tycker om, inklusive ¤, som rapporterar från föräldrahemmet långt borta. Jag ringde och tramsade på hans telefonsvarare tidigare. Jag är ju hopplös. Imorgon är jag bjuden (idag blir det ju. Fan, hur blev klockan sex på morgonen?) till Kenyansk julafton med E och hennes dotter. Jag kanske ska följa med, jag har aldrig firat kenyansk jul förr.

Ja, det var väl allt. På det hela taget en fin jul. Särskilt mycket gos och tack till mina underbara syskon. Ni är bäst. Glöm inte det. Gör ingenting som jag inte skulle ha gjort!

Jag blev visst sentimental så här på juldagen. Bäst jag motverkar det med lite sömn om jag ska klara det här med kenyansk jul senare.

Puss för fan.
Bild: Jag och mina systrar @ julafton.

Dan före dopparedan

09:33

God morgon. Since Ella sov över här med sitt kid igår så vaknade jag i ottan med ett stycke busunge i full fräs omkring sängen. Otroligt uppfriskande, fattar inte var de små liven får all energi ifrån. Miss kittin går på med rippin kittin efter att morgontv avverkats och ella med sjuåring tagit sig iväg på stan. (Janet efter att ha sett sig omkring i kvarteret igår: "BOR DU VERKLIGEN HÄR? DET ÄR JU MITT INNE I STAN! VILKEN LYX VI HAR SOM FÅR BO PÅ ETT RIKTIGT STÄLLE! OCH DU HAR INTE ENS BADKAR! MEN HUR LUKTAR DU DÅ SÅ GOTT?")

Hon har också imponerats över vår oerhört rosa lägenhet och öppnat både gårdagens och dagens lucka i chokladkalendern, naturligtvis efter att först ha dissat den totalt. fast jag är ganska cool ändå, har janet fastställt på sjuåringars självklara coolfaktorsfastställande vis, för jag gillar rosa och har baggy byxor. Dessutom har jag skitsnygga sovtröjor. och jag har två katter som först verkar lite farliga, men sedan inser man att det bara är att göra det fräsande ljudet med munnen så gömmer de sig under sängen. Jo, det är rena barnkalaset hemma hos Loo.
Fan, det är ju okristligt tidigt dan före dopparedan och här sitter jag, vaken och allt. Det är väl lika bra man gör sig i ordning.

Jag låg och funderade på hela den här grejen med dig och har kommit fram till att det inte spelar nån roll hur mycket jag funderar på saken, jag blir inte klokare av det och jag vet inte riktigt hur jag ska bli klokare heller så det verkar som att jag ännu en gång nått ett moment 22, bortsett från tre enkla slutsatser. Min första delslutsats är att jag har väldigt svårt för att inte tänka på dig. Eller, jag trillar gärna ner i tankehål i vilka du så att säga ligger och ruvar, om man ska uttrycka sig lite mildare. Min andra delslutsats är att jag finner någon slags tillfredsställelse i att idka detta ständiga nertrillande i tankehål i vilka du ruvar. Min tredje slutsats är att jag förmodligen inte bara sådär, av mig själv kommer att sluta trilla ner i dessa hål, utan förmodligen är detta ett mer eller mindre självgående tillstånd som inte bara tar slut rent energimässigt då det tycks få påfyllning från någonstans. En mer eller mindre makaber sammanfattning av dessa tre slutsatser lyder som följer; jag har spenderat sjukt mycket tid med att tänka på dig, istället för att tänka på att jag är sjuk och så vidare.

Tankarna har varierat i styrka och ämne men många av tankecirklarna, erkänner jag något rodnande, har kretsat kring mer eller mindre intima fysiska scenarion vilka jag förmodligen kommer att förneka existensen av då jag faktiskt rodnar bara genom att skriva det. Men det är inte sådär tok-intimt, det kan ha spelats upp en eller annan scen som har med mer tonårsrelaterat hångel att göra, därmed inte sagt att det har gått särskilt mycket längre. (Ja, om jag skulle behöva förklara mig för folk som var oroliga över min eventuella heder så är den så att säga..eh..mentalt intakt än så länge.)

Men skitsamma! Varför sitter jag och förklarar det här?
dags att börja julklappa.
Ringde mormor som var oerhört morgonpigg och som stod och gjorde pastej eller hur det nu var. Ska över dit och dricka kaffe, sen blir det stan med min härliga mor som förmodligen kommer att ta evigheter på sig att klä sig och sminka sig, men har vi tur är vi inne i stan innan sju ikväll.

Morgonens låtar: Shapeshifters - Lola's theme OCH darude - rush (adrenalinkick deluxe, baby)

May i..

Får jag lov att rekommendera: Planet Funk - The switch (king unique pushin' vocal mix)

Om bara en liten stund är det julafton. På julafton brukade jag och Richey gå ut, vi brukade mötas och gå ut på stan efter att vi avverkat släkten. Sist minns jag att vi stod och skrek i min karaokemaskin klockan fem på morgonen efter en rejäl bläcka på Bäckahästens. Vi skrek och vessla raggade greker. Nånstans mitt i alltihopa stod vi och gjorde dagobertsmörgåsar med de mest vrickade kombinationerna på, vi stod i mitt kylskåp och lassade upp hög efter hög av smörgåslager på våra fat. Vi stod och skrek att det inte var långt kvar nu, snart skulle våra planer vara hemrodda i hamn och vi skulle vara lyckliga vid den här tiden nästa år. På riktigt.
Men Richard är död och han kommer inte att fira med mig på Lördag natt. Han är död och kommer så förbli.Du finns hos mig, Richard. Ändå.På Lördag natt smäller det. Du och jag. Mot världen.

Och jag minns hur vi stod, jag och vessla, och sjöng Britney spears den där julaftonen för ett år sen, och richey var vårt största fan, vi körde sista låten; något så larvigt som "Baby one more time" med britney, där på Bäckahästen, och vi lät ju för jävligt men det spelade ingen roll. Vi skrålade och skrek och ylade och richey var vår hejaklack. Sedan försvann Vessla med grekerna och jag och Richey stack hem till hallonbergen där vi åt våra mackor och garvade i kylskåpet. Det var ju vi mot världen, R! Men du är inte här längre och det måste man kanske försöka leva med.


Glöm inte att kika ner på mig från ett moln på Lördag och skratta.

Jag vaknade efter att ha sovit i ett halvt dygn eller så. Det blir alltid så här när lott sticker, jag trycker på pausknappen och totaldäckar. Vaknade sent och gick upp till mitt tomma kylskåp, satte på mig hörlurarna och började jobba. Jag bränner skivor till min mor, jag slår in en massa paket utan värde. Tom blick kikar ut igenom vädringsfönstret och lika tom blick spejar gården när jag röker.
Jag kom fram till en massa bra saker i sömnen, men det är ingenting ni behöver bekymra er om.

Bild: Richey. R. I P.

Tryckkammaren

Åh gud vilken jävla dag. Kan jag få dispens från mitt liv, tack? En vecka eller så borde räcka. Hade skolavslutning; var urtrevligt men huvudvärken hade jag kunnat slippa. Fick antigone i läxa över lovet, det är den mest spännande läxa jag någonsin fått. (Hör sarkasmen flöda, gott folk) - Hann prata i några vevor med ¤ innan han flyger iväg för ett par dagar, eller om det är mer, gud vet när man får se honom igen. Jag väntar mig absolut ingenting så blir jag förhoppningsvis positivt överraskad. Det är så det är med ¤, man kan aldrig vänta sig någonting och väntar man sig någonting så försvinner han. (Jag vet varför, spare me the lecture, men det ger inte mig mindre rätt att gnälla, jag tycker faktiskt jag är vansinnigt tolerant ändå - mind you.)

Huvudet har känts som en tryckkammare precis hela jävla dagen, kan inte påstå att jag gillar att gå omkring och vara en platt jävla fisk i skallen.
Jag har tagit en massa bilder, i vanlig ordning. Ska slänga upp dessa på mitt webutrymme så fort tillfälle ges. (nej, ¤, du finns inte med, ta det lugnt.) - men skolbilder och familjebilder kommer snart upp på en temporär sida nära dig. Ja, jag kommer slänga ut länken här så ni som gillar att stalka mig slipper googla er fördärvade. Hehe. Däremot kommer mitt stora bildgalleri ha premiär inom kort och det kommer man att behöva lösenord för att få komma åt. Detta eftersom jag gillar att ha koll på även de som har koll på mig, om ni catch my drift.

Resten av kvällen ska jag spendera med att äta ost och kex och prata med lott, det är hennes sista kväll hemma innan hon åker till Tierp.

Godnatt världen.

Bild: Jag och mormor, på kvällsfikat idag.

Whip it

Jag känner mig som ett barn när ¤ går. Lite som en liten liten flicka som står i dörröppningen och väntar på att någonting ska hända så att det roliga ska få fortskrida. Men Jag får behålla honom några timmar och det är bara skönt att han är här. Jag vet inte, det känns dumt att prata om det så här så jag ska försöka att låta bli det helt enkelt. Nu får vi snart pizza, courtesy ¤, som lämnade mig dricks när han gick (jag kunde inte låta bli..) och kanske en eller annan amerikansk skitfilm på tv.

Jag tycker om dig, ¤.
På det där bra sättet.

Cities of the future

Jaha, så var det igång igen. Fick mitt andra grand mal på en vecka igår kväll, men det utvecklades aldrig till ett grand mal utan stannade i mellanläget. Efter anfallet kunde jag inte göra mig förstådd på flera minuter och allting blev helt fel. Det är alltså något fel med min hjärna at the moment, men jag kan inte säga vad. Jag har misstänkt länge att det sitter något däruppe men jag försöker pressa bort det. Imorgon ska jag då till doktorn klockan elva och få det här utrett och jag har husarrest fram tills dess. Dödstrist. Men vad ska jag göra? Kan inte vara i skolan så länge jag har det här problemet.

Imorgon ska jag alltså bli stickt, provtagen och fixad med och fram tills dess kommer jag att vara här i lägenheten och vila. (vila. bah!)
Tack Ella, Mimmi och klassen för stödet idag, tack gloomie och tack ¤. Utan er är jag ingenting just nu. Mest av allt, tack liselott för att du engagerar dig, stöder mig och finns hos mig när jag drabbas.

Fan, nu blir jag sentimental.

Escape from the cold

"In your dream you see me clear
I have no restraint, no fear
Powerless I watched from faces I'd assumed.
My purpose set.
My will defined.
Caress the air.
Embrace the skies.
Escape the sorrow and restraint of mortal cities

Give me time I will be clear.
Given time you'll understand
What possesses me to right what you have suffered.
I'm in this mood because of scorn.
I'm in a mood for total war
To the darkened skies once more and ever onward.

I'd only come here seeking peace.
I'd only come here seeking me.
It seems I came to leave. "

VNV Nation - Dark angel

Snön lägger sig nätt och jämnt över marken här i Stockholm, bortsett från de värmeslingade kullerstenarna. Söndagen ligger över mig som ett täcke. Snuvan också. Liselott går för att träna och jag kan inte följa med, träna med förkylning är inte bra för någon. Istället ställer jag upp min madrass mot väggen och tar en cigg på balkongen medan jag huttrar och drar jackan tätt intill mig. Jag har den uttröttade, meningslösa blicken. Det är den som stirrar ut, tom och kall. Lucka arton i kalendern och ännu har julen inte riktigt kommit till mig. Varje andetag känns som ett knivblad in i lungorna och jag har fått någon slags utslag på nyckelbenen. Jag tror inte jag har haft utslag på nyckelbenen förr. Mamma ska komma över med ett halvt apotek; jag har mina sista tre skoldagar nästa vecka och det kan inte missas. Jag ska ju till och med baka julgodis med klassen.

Så detta är vad jag har att se fram emot, tänker jag. Min andra ensamma jul i rad. Jag ska till mormor och sen till pappa och syskonen. Sedan kommer jag att komma hem till en öde lägenhet, och kanske se på julspecialare medan jag äter julgodis framför natt-tv.

Tv4+ har börjat visa Nikolaj och Julie. Vilken grej.
Jag är vemodig, trött och sjuk.
Dags att krypa ner igen.

14:35

YYYYL!! Designfreaket har hittat sitt idealiska keyboard:
http://www.artlebedev.com/portfolio/optimus/

Det är ju genialiskt. Ett programmerbart LED-keyboard. Dräglet vet inga gränser.

21:28

Mamma var här med mat, pengar och apotek. Välbehövligt.
Monsieur har kopplat bort sig från det oficiella nätet vilket inte gör mig mindre orolig.
Pft.
bild: från skolfesten i fredags. Light and visuals.

Everybody's gotta learn sometimes

"Change your heart,
look around you
Change your heart,
it will astound you
I need your loving
like the sunshine
And everybody's gotta learn sometime
Everybody's gotta learn sometime
Everybody's gotta learn sometime"

The Korgis - Everybody's gotta learn sometimes

Javisst, jag gjorde väl mitt igår, i guess. Jag spelade allt från house till gammal disco till 80's till pop och kände hur hela kroppen svajade, reagerade, pulserade. Jag slöt mig i mitt egna, privata mörker borta vid båset. Jag riggade min laptop och körde visuals på stora skärmen och crew dök upp men jag hade så lite att säga till alla. Förkylningen var på väg med stormsteg och det fanns ingenting jag kunde göra åt klumpen i magen så jag pressade bort den. Att dricka alkohol när man var på vippen att bli sjuk, det var en dålig idé men jag blev inte ens full, allt jag fick var huvudvärk. Som om den inte redan var illa nog.

Ella var en klippa som såg till att jag mådde bra; alla mina glädjepilar åt dig ella, för all hjälp. Jag ska repay you some day. Hur vet jag inte men räkna med min hjälp om du nånsin skulle behöva den.
Jo, vi körde från 19 - 01 och det blev en otroligt svajig bussfärd hem mot stan från förorten. Jag slöt mig i mina hörlurar för att pressa bort verkligheten som kom som ett slag i ansiktet på mig; jag stirrade stint ut i ingentinget medan lurarna spelade sanning efter sanning för mig, som på teater.

"She knows the voices in her mind
They tell her
To leave
She's tired of smiling madly
Until silence becomes very silently
A noise in her mind
After all she has nothing inside
No good to give
No meaning to live
The mist engulfed tonight
Every single star

She knows the noises in her mind
Nothing's left but
Screaming silence
After all she feels numbness inside
The feeling's gone
She's upside down
The pictures behind her closed eyes
This time you went too far"

Delerium - After all (feat Jael of Lunik)

Den spelade för mig om och om igen; Delerium, ni klättrar i min musiktopp just som man inte kunde nå högre i min värld. Min sista låt på dansgolvet; Merry Christmas Mr Lawrence, från filmen med samma namn. Di där Ministry Of Sound har fått vantarna på Ryuchi Sakamoto's gamla dänga och gör den med feeling. Apropå Sakamoto, den där japanens backkatalog är det stört omöjligt att få grepp om. Hur som helst; när jag ser de blinkande ljusen i takt med att ministry pumpar ut den här låten i slowtempo, ser alla glada klasskamrater som stojar och dricker öl och vin, då fryser jag ögonblicket för min inre syn och tänker "Jag kunde ha varit borta, men jag är här nu. Jag får lov att se det här för att jag måste. Hela min tillvaro har hittills gått ut på att vara en känslomänniska och att försöka pränta ned känslan" i nästa sekund anländer ett sms jag inte riktigt vill läsa först, för jag vet vad som står i det. Klart att jag gör, har du nånsin tvivlat?

Jag åker hem med nattbussen full av vänner och tar mig med möda till centralen, med all packning, ner under kulvertarna, ner och väntar svajande på ett tiominuterståg klockan två på natten, och tar mig hela backen upp i fullständig råkyla. Notera vilken martyr jag är; jag kan inte ens ta mig hem för egen maskin när jag är förkyld utan att poängtera vilken otrolig bedrift det är. Med packning.

Jag är hemma hela dagen. Jag planerar att ligga här och försöka att inte frysa.
Paketet från ¤ och zoovillage har kommit, fick sms om det igår (sms-avisering på paket! det är SÅ fiffigt!) men jag orkar inte hämta det. Det är inte ett paket jag behöver just nu.
Liselott gick ut för att handla mat och echinacea till mig, så jag sitter i någon slags väntans tider och fryser.

..and out.
Bild: Torsdagens vita.

18:16

Onsdag & Torsdag var rena helvetet för stjärnfolket. Qurin råkar ut för en trafikolycka i Amsterdam och drabbas av Whiplash. Jag får epilepsianfall och ¤ börjar blöda näsblod mitt i ett möte. Liselott lider av fantomsmärtor från oss alla och jag får på fredagen både ont i benen från qurin och senare drabbas jag av en förkylning. Nu ligger liselott och jag utslagna i lägenheten och äter linssoppa och önskade att nån kom och räddade oss. Qurin skickar meddelanden från amsterdam i skytteltrafik med ¤, de avlöste så att säga varandra. Jag måste alltså ge mig till tåls till tisdag innan jag ens kommer att kunna andas. Nästa vecka är julavslutningsvecka. På onsdag är det julbord med precis hela skolan och sedan åker alla mina star people iväg, från stockholm för att jag ska hålla fortet här ensam (eller?).

Det är inte rättvist, det är faktiskt inte det.
Jag tänker över hela grejen och har nu blåst upp hela situationen till enorma proportioner i mitt huvud eftersom jag bara ligger och stirrar in i en TV. Matt. Sjuk. Oförmögen att åstadkomma nånting. Till och med LSD (datorn) höll på att säcka ihop nyss, grafikkortet svajade som tusan. Det har aldrig hänt förut. När till och med min dator, som är ett tekniskt muskelberg som är byggd för att klara rätt stora påfrestningar, börjar FLIMRA - okej, jag fattar att planeterna, gudarna, WHAT EVER YOU FUCKING CALL IT, it's all the jävla same, ok? - Försöker säga oss nånting. Jag är förvisso agnostiker, men detta med stora, svårförklarliga vanföreställningar.

JÄVLA HELVETES SKIT varför måste vi bli sjuka hela bunten - NU?

¤¤¤

10:58

Fick igår kväll mitt i år femte epilepsianfall. tack och lov var liselott hemma, jag föll ihop när jag pratade i telefonen med ella och allt jag minns är att det blev mörkt. Jag skakade i ungefär tre minuter innan jag, skräckslagen kom till liv och då mindes jag ingenting i ungefär en kvart, trodde jag bodde i sundbyberg med mera. Idag har jag söndertuggad tunga och INGEN SOM HELST tålamod. Ska sitta i skitdatasalen och lyssna på blaue löwen.Bring me to life.

Jag visste att det skulle komma någonting i vägen för mig. Det är som att det står skrivet, som jag skrev i bloggen häromdagen. När man uttalar det så försvinner det ur händerna, så är det ju. Allt jag kan göra är väl att må dåligt men det känns inte som att jag har tid. Samtidigt är det naturligtvis en av de få sakerna som jag de facto BÖR sörja, för inte har jag en klump i magen över det som hände igår kväll, eller över det faktum att jag och ¤ var ute på stan och hade skitmysigt, utan över det faktum att något hindrar mig från att träffa densamme.Allt jag hade velat, var att få vara runt den här personen och så visar det sig att ödet planerar in käppar i ett imaginärt jävla cirkushjul för mig och ¤, och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt. Det känns så FEL att sitta här och skriva en massa tramsiga dagböcker om ditten och datten när jag inte ens i text kan beskriva hur stort det är. Jag ska föreställa att jag sitter och arbetar, men jag gör inte ett skit. Uppsats om datorns historia och varje muskel i min kropp skriker efter att få vila, sov knappt nånting inatt heller. Jag är psykiskt och fysiskt utmattad och skulle bara behöva få lägga mig och vila, men jag säger bestämt emot.

19:00
"What does not kill you.."
Var i skolan hela dagen och åkte till mormor på fika varpå jag tog itu med lite julklappshandlande. Vill ju bara ha saker åt mig själv! Men har nu hittat åt systrar, åt ¤ och åt lott. Det är bra. ¤ kommer att skratta sig fördärvad åt sin julklapp. Det tycker jag han är jävligt värd. Trots allt verkar det som att jag får behålla vår cocoon ett tag till och det tackar jag och ber för att det ska fortsätta. Inga planer, ingen press, bara att få ha en unity är så värd det.

"Even though I know it's only chemical
These peaks and valleys are beginning to take their toll
Try to convince myself that all it takes is time
But the most derisive voice I hear is mine

It opens all the scars on me
It leaves me shaken in my belief
It takes my hand just to drag me down
It makes me a stranger in the crowd

Give me isolation just for now
I feel a hard rain coming down
I promise that I will be back soon
But for now I'll return to my cocoon"

Assemblage 23 är nästintill lika underbara på att skriva lyrics som VNV. Bara de försöker.
Tröttheten ligger som ett täcke över mig men nu väntar mer arbete. På onsdag är jag fri. Från skolan alltså, sen väntar arbete över jul och nyår.

Jag har spänningar i kroppen som måste släppas lösa.
Och vad är det med mig som inte kan sluta tänka...

Bild: Ni ser ju själva.

Loocia

07:44

Goooood morgon! Loocia signar in. Idag är oficiell kjoldag och jag ska ha lucia i skolan, precis som när man var liten. jag slipper dock lussa, har redan ringt till mormor och morfar och lussat i telefon och liselott väckte mig med ett tänt ljus, en latte och en girlang i håret. Fan vad fint.
E L A T I O N S T A T I O N
Är dagens låt (förutom lusfia då)
Bild; så här dags är det viktigt att vara fin i håret, pigg och fräsch.

13:29

Inte nog med att det serveras gröt i den förbaskade skolan, jag får också en skol-lapp angående skolpengar och mat och shit, får adrenalinrush deluxe och blir skitförbannad, måste sparka på osynliga snöhögar och gå runt i cirklar på rasten. Skrev klart uppgiften nu vilket innebär att jag kommer att få gå tidigare från skolan. Eller, jag TÄNKER gå tidigare, är det statuerat då jag tycker mig ha gjort nog arbete för idag. Och så trillar ett mail in från M som bestämt sig för att köpa julklapp till mig. Jag vet inte vad jag tar mig till med dig, M, du måste förstå att jag inte kan återgälda något av det du gör för mig just nu men det räcker ju med att du finns...du finns ju.Fint lussetåg i Arken med skolan, var mkt roligt. Skrattade som fan. Är speedad på kaffe då jag vägrade äta grötlunch. Skitsamma, hela världen bygger inte på föda (jo, kanske ändå).Jag har fått världens finaste sms igen.Börjar bli bortskämd.

18:41
Åh, men LÄGG AV. Nu är det klippt.
Jag rusar från InDesign till pendeln, jag rusar ner från pendel till t-bana och där är det; på avtalad plats och ungefärlig tid; och sedan är det i rätt ordning hudvårdsprodukter, kläder, mer kläder, leksaksaffärer (robot! Jag såg en robothögtalare!), mer kläder, tunnelbana, precis varje streetstore i staden och det är klart att jag ska ränna omkring och trivas lite väl bra, men märk väl att det är en stjärna jag går omkring på stan med. Inte your fucking ordinary movie star-crap, det kan ni ta och köra upp nånstans. Det är någon helt annan slags stjärna. Jag blir faktiskt mer och mer förlägen. Sen förvandlas stjärnan till pumpa som alltid, man kan ställa klockan efter en stjärna men det vet jag ju redan. Hur vet jag? Låt mig säga så här ungefär; eller, nä, inte ungefär, EXAKT; Jag har faktiskt aldrig varit mer säker på nånting i hela mitt jävla liv. Eller, jo, vid tre andra avgörande tillfällen faktiskt och de hade alla samma känsla gemensamt; det är helt åt skogen (haha) rätt håll. Och det finns ingenting som är bättre egentligen, än att veta det, och det finns ingenting som är värre för jag hade kanske inte räknat så kallt med att när jag kom till den här punkten så skulle jag få skräcken för att det skulle rinna mig ur händerna. Förlåt! jag hade inte tänkt på det, helvetes helvetes jävla idioti. Eller, nu svamlar jag, det är jag som är idiotisk och inte nånting annat. Men jag ska inte ge er mer, ni får inte mer. Jag behåller det för mig själv, tekniskt sett bör jag inte ens lägga ut det här, eftersom alla vet att när man uttalar det så försvinner det. Eller, riskerna börjar så att säga plana ut på tunnare isar när man säger att så är det. Men det är ju så. Fan, hur visste du det, Loo? Jag vet exakt hur jag vet men jag är inte säker på om det skulle gå att förklara. Jag har ju sett det. Det syns, hela.. nu svamlar jag igen, ni bloggläsare fattar ingenting. Det gör inget, det är inte meningen heller. Det finns vissa som vet vad jag pratar om. That's enough.

Kommer hem, tom lägenhet. Borde tekniskt sett göra mat åt mig själv men lyssnar istället på VNV, det är Mark Jackson och Ronan Harris som dikterar precis hur jag känner:

"It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey
It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same

My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits"

VNV Nation - Beloved