Mrs Gonzo rapporterar:

(Jag har nu tänkt på dig tre gånger sedan jag vaknade.Jag ska försöka skärpa till mig. Jag lovar, honestly, we don't even have to talk about it.But i've opened up my sunday. )

Hon har blommor i sitt jävla hår som bara jag kan se.Nu ska jag berätta om min kriminella dag. Jag är ensam i lägenheten. Jag har en bisarr jävla ursäkt till kattägarhorslyna i lägenheten under mig. Jag har en alkoholiserad jävla galning till kvinna i lägenheten över. Dessa två tävlar om att hålla mig och min kombo sömnlösa. Hon under med värdelös EMO och house klockan tre på vardagsnätter. (Ja, BRA house hade underlättat saken, det är så att jag är nära att ränna ner med en bunt skivor ur min feta samling och säga 'HÄR! Spela något bra om du ändå ska vara uppe och röja!')

Ja, hur som helst; hon över, hon är rubbad deluxe. På lördagförmiddagarna sätter hon igång och har sex. Detta vet nu precis hela Lundagatan, det kan jag sätta min julgran på. För hon stönar inte. Hon skriker inte. Hon vrålar, avgrundsdjupa vansinnesvrål följt av dunsar, och dessa dunsar kan jämföras med den hypotetiska ljuduppskattning av ett betongblock som hon släpper från taket. Jag och liselott, som ju är fina människor som tycker att man ska låta andra leva och inte bli tanter så fort det är lite stök här eller där, vi sitter och kliar oss i huvudet och undrar vad det är hon GÖR, för i sekunden efter att hon likt Ronja haft sina sexuella vårskrik så börjar hon istället att vråla som om hon blir mördad. Detta följt av dunsar. Detta följt av skratt. Sedan vrålen igen, som om hennes sexuella partner låtsas att hon är en boxboll. Därefter tystnad i trettio sekunder varpå allt upprepas. I ungefär tre timmar.

Hon under, hon är ett härligt kapitel. Vid flera tillfällen har hon runt tiosnåret skickat upp sin fiskögde, skrämmande pojkvän som tycks vara ungefär femton år äldre än henne, till oss för att be oss tala LÄGRE eftersom de ska SOVA. Observera att vi inte spelat musik, inte haft knarkfest och inte hoppat. Vi har TALAT för högt. Det blir ännu mer skrattretande, eftersom man nu med denna information tror att det rör sig om någon slags moralväktarmänniskor här under. Så är verkligen INTE fallet. De ställer ut fullbajsade kattlådor på rökbalkongerna, med ackompanjerade ikea-mattor. De tar inte hand om sina katter, de vistas i trapphuset mestadelen av tiden. Kvinnan spelar Emo och dålig house så fort som henne pojkvän inte är där och när han väl är där så går han upp och klagar på att vi rör oss, talar eller råkat öppna kylskåpet, och det värsta är att han skyller på henne - alltså kvinnan som gjort det till en konstart att invadera trapphuset med bråte, kattlådor och dålig gitarrmusik klockan tre när han inte är där! tror du att jag blir lack till slut? Tror du att jag gjorde något åt det? Som fan jag gjorde!
Jag VILL verkligen inte förvandlas till en trapphuskärring. Jag vill verkligen inte bli en av de där människorna som klagar på andra hela tiden för jag tycker att folk måste få leva. Men när pojkvännen för tredje gången varit uppe på kristlig tid och klagat över att vi pratar, då är måttet sålt, rågat och lagt i skålen. Liselott tittar förfärat på mig. "Men vafan!" säger jag när jag stängt dörren efter att fiskögat ringt på. "De har ju fört ett jävla liv de med. De sätter ut skitiga kattlådor på allmänna balkonger. DE för mer liv än vi!" Liselott tittar på mig. "Gå ner och säg det!" tycker hon. Jag stolpar ner. Ringer på. Fiskögat öppnar i en mörk hall.

"Ursäkta att jag stör er dyrbara sömn igen, men det är så här, att flera nätter i rad så har det spelats HÖG musik här nerifrån. Det dunsar, bankar och låter. Och jag tycker mig inte behöva ta upp allt skräp som samlats i trappuppgången eftersom folk inte hittar ner till soprummet. Med underlag av detta så föreslår jag att ni tar och ser om ert eget beteende istället för att gnälla över att vi PRATAR, jag menar, det är en fråga om gemensam tolerans i den här bostadsföreningen, eller?" säger jag till det förvånade fiskögat. Han börjar mumla. "jaha, musik..det vet inte jag något om..." den skygga kvinnan ifråga, hon med katt, bråte och emo, kommer inte till dörren. Hon är faktiskt den enda i trapphuset som inte hälsar på en i trappen. Hon tittar bort. Hon är fett skum. Sedan dess har inte fiskögat vågat sig upp. Vi har faktiskt varit uppe hos sexualfreaket ovanpå också, men hon visar inte mycket förståelse utan smäller igen dörrar.

Det här var alltså förklaringen till min kriminalitet. Jag har idag, under min ensamtid i lägenheten gjort diverse bus. dessa har gått ut på att jag spelat mycket hög (bra) musik i alla sorter och former. Från klockan tolv. Sexualfreaket kom hem inatt och var packad hörde jag. Hon har försökt låsa upp vår dörr flera gånger eftersom hon tagit fel på fyllan. Jag låg själv ensam med ljusslinga och halvsov till strange days som visades på ettan. Jag kan hela filmen utantill, jag hade den på VHS på den tiden vi hade video och det var en av de där filmerna jag kunde se om och om igen. Den och "sense and sensibility" var på min all-time-high-list. Åh, jag minns när Fight Club hade premiär, jag och dan skulle se någon film hade vi bestämt och det blev den, och fan vad vi var coola när vi gick hem från den. Vi hoppade fram runt hörn och försökte starta bråk med folk. Den kan jag se om och om igen och jag får lust att kedjeröka och vara både Tyler Durden och hon den där kvinnan samtidigt. Men faktum är att jag skulle nog helst av allt ha ihop det med tyler. Vårt förhållande skulle bli helt sjukt bra. Jag trodde att det var vad alla ville ha, en intellektuell bad boy. Det är uppenbarligen inte det, eftersom 75% av världens kvinnor bara jagar en mes att fortplanta sig med, och det vill jag verkligen inte så jag ligger bra till.

Efter att ha bott hos ella, som är en bra mor för övrigt, och levt med en sexåring i stort sett dygnet runt förstår jag än mindre vad folk skaffar barn för. De är ju så egotrippade! Allt måste kretsa kring dom hela tiden, jag blir inte klok på det. Jag förstår det, men jag klarar inte riktigt av det.


M, kom hem nu, vi måste spela en omgång flipper. Snarast!