Men shit

"Have I no control, is my soul not mine?
Am I not just man, destiny defined?
Never to be ruled nor held to heel
Not heaven or hell just the land between
Am I not man, does my heart not bleed?
No lord, no God, no hate, no pity, no pain, just me
Comprehend and countermand
Synchronous guidance.
I choose my way
Never to be ruled nor held to heel
No heaven or hell, just the land between

And am I not man?
So why do I love when I still feel pain?
When does it end, when is my work done?
Why am I lone
and why do I feel
thatI carry a sword through a battlefield?
So why do I love when I still feel pain?
When does it end,
when is my work done?
Why do I fight
and why do I feel
thatI carry a sword,
that I carry a sword?

Like the path to heaven or the road to hell
Our choice is our own consequences bind
We are the kings of wisdom, the fools as well
We are the gods to many, we are humble men
We who build great works just to break them down
We who make our rules so we never fail

So why do I love when I still feel pain?
When does it end,
when is my work done?
Why am I lone
and why do I feel
that I carry a sword
through a battlefield?
So why do I love
when I still feel pain?
When does it end,
when is my work done?
Why do I fight
and why do I feel
thatI carry a sword,
that I carry a sword
through a battlefield?"

Mina älskade VNV Nation dikterar sanningen i underbara "Joy".
VNV

Victory
Not
Vengeance

Det känns som om hela min dag går ut på att gömma mig. Jag sätter mig och skriver när vi egentligen ska se en film på lektion; datasalen är min PLATS.

proriteringarna ser ut så här;
1) skriva arbeten
2) försöka spela flipper med ¤
3) färdas.

Jag sitter med progressive på max och håller ordning i huvudet så gott det går under hela dagen och tror mig först ha hittat ett bra spår att följa gällande arbetet jag håller på med men sen när jag printar ut det är jag för förvirrad för att läsa det. Jag slänger över det till två lärare och snubblar hem till mormor, dricker en kopp kaffe, läser tidningen, morfar undrar varför pressar du dig så hårt och jag tänker herregud, är det det jag gör? Det är det så fan heller. Jag kan bättre. Man kan alltid bättre, jag är en jävla low-life jämfört med dem jag jämför mig med. Men, säger alla, du ska inte jämföra så mycket. Nähä, hur tror folk att man kommer någonstans? Jag har tillräckligt med åldersångest som det är, jag är för helvete 25 och har inte ens en egen jävla lägenhet, ska jag bo som något poetiskt irrbloss resten av mitt liv bara för att jag är morgontrött?

Imorgon är det tack och lov konst och form, ska ha kroki hela eftermiddagen i sundbyberg, tio över tre är jag out of there och så fort som de här benen kan ta mig tänker jag ta mig till staden, till flippret, till kommersen, till pulsen, och pressa mig själv lite till.

Jag behöver träffa skitmycket folk, jag vet. Jag vet att jag försummat en hel del av er men jag kan inte riktigt rå för det, jag räcker dessvärre inte till alla i perioder, då måste man liksom karateprioritera, även de som tekniskt sett borde stå före i kön.
Pratade med pappa idag och allt på de fronterna tycks lösa upp sig. Eller brinna upp. Som magnesiumband på kemin.
De här jävla katterna, de driver mig till vansinne. Liselott med. Nu är det nog.
JAG VILL HA TID. Ge mig tid, för helvete.
Till alla er som trodde det skulle stå något smaskigt och spännande i dagens blogg: Ni kan sluta läsa nu. Jag är för jävla uttömd för att producera någon härlig formulering. Ni får för en gångs skulle klara er själva och nöja er med det som i stort sett alla kärringar häver ur sig 99% av tiden utan avbrott: Klagomål.

Dagens låt: Wolfsheim - Once in a lifetime [All-time-uplifter-lyrics som får hjärtat att slå dubbelslag:]

"It's getting dark
too soon
A threatening silence
surrounding me
A wind
comes up from the islands

When distance fades
to stormy grey,
Washed out from the deep of the ocean,
Here I will stand
to face your wrath,
While all the others are praying

Calm down, my heart - don't beat so fast
Don't be afraid,
just once in a lifetime
Calm down, my heart - don't beat so fast
Don't be afraid, just once in a lifetime
No rain can wash away my tears
No wind can soothe my pain
You made me doubt,
you made me fear
But now I'm not the same

And when silence comes back to me
I find myself feeling lonely
Standing here on the shores of destiny
I find myself feeling lonely
I had a life to give,
many dreams to live
Don't you know that you're losing so much this time?
Beyond the waves,
I will be free
While all the others are praying
Calm down my heart
The love in you, it does not burn
There is no lesson you can learnA
nd there are sounds you cannot hear
And there are feelings you can't feel

Calm down my heart
don't beat so fast
don't be afraid - just once in a lifetime
I don't pretend that i love you
and this time i'm not scared of you"

Jag minns hur Richard älskade den lika mycket som jag. Vi kunde yla av glädje tillsammans till den här låten, vi dansade under de dagar då allt var sorglöst, vi dansade när han var i livet. Richard, du är i mina tankar när den här låten spelas, men det är inte bara döden den påminner mig om. Den säger en hel del om livet också.
Jag ska besöka din grav en dag, Richard. Jag lovar. Du ska få en sak av mig och jag ska berätta allt.

Men nu...nu behöver den här kroppen något totalt främmande från detta:
Vila.

Bild: Här på södermalm, här leker vi kungliga.