No expression
Ja, jag fick den.
Michael Andrews feat. gary Jules - Mad World (alternate version) väcker mig när jag går upp efter en natt med huvudvärk. Jag råkar i gräl med liselott för att jag inte vågar ringa neuro, hon är mer orolig än jag. Jag vet bara vad jag kommer att få höra. Jag vet vad jag kommer att få höra. Jag vet att det inte är någon som tror mig. Vad vet jag bäst om inte det som finns i mitt eget huvud? Och jag vet att i såfall borde väl jag vara den som är mest enträgen att ringa dom. Men jag vill inte ha de där läkarna, med sina instrument, med sina blickar, som undersöker mig. Och låten ekar över Södermalms takåsar
och det river i mitten av mitt bröst
och det vrålar i mitt huvud
och jag kan inte fokusera blicken
och jag dricker min äppeljuice
'jos' som någon annan skulle stavat det
och jag går ut för att röka
och jag kryper ihop i kylan
och jag vill inte gå upp
nej jag vill inte gå upp
men jag gör det ändå
det är så menlöst
kliva ur sängen
bädda sängen
äta frukost
röka frukost
duscha klä mig sminka mig
på med stövlarna
och ut
i rusket
i snön
i mörkret
som snart faller.
"Going no where
Going no where
Their tears are filling up their glasses
No expression
No expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow
No tomorrow
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles"
Inget är ju nånsin menat att vara..allt blir ju sjukt fel.hela tiden.men jag håller mig uppe, för nån måste faktiskt göra det också. och det är inte hela världen.
Jag måste ha någon form av värktabletter nu. oavsett vad. fröken m
Allt medan ljuset ersätts av mörker utanför fönstret, borstar jag mitt nytvättade hår, det som doftar kamomill och kärlek. Jag lyssnar på låten som någon skickade mig och läser mellan raderna. Jag vet vad du håller på med. det är okej. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig, det kommer jag alltid att göra. Jag tänker inte säga de där hemska orden för jag vill inte gräla.
Jag ska åka till mormor, jag ska hämta hem lite mat. jag ska ta hit veronica och S och kanske hinna träffa O. sen får vi se.
vi får se.fyra dagar kvar till helvetet brakar loss.
och nu börjar nyår att forma sig under mina händer.
17:26
Jag vet att mina bloggar börjar förvandlas till rena kalendrar över mina humörsvängningar, men det här är sista anteckningen för idag som helt enkelt får gälla. Tack för att jag fick höra din röst, det hjälpte. Huvudvärken avtog inte, men resten av mina aktiva organ dämpade sig.
Men vi låtsas inte om som att vi sa någonting.
Vi låtsas som att det inte hänt.
Schh.
Schh.
Jag har den andra.
22:18
Kom till mormor, blev matad och gosad med, och hamnade i världens gräl med min mor. Här har vi problemet; Min mor, är, utan tvivel, den mest egocentriska människan som finns. Inte så konstigt; paranoid schizofreni gör så med folk, det är som att leva i en jättestor egotripp. De är smarta de där schizofrena, man kan tro att det bara är babbel om microchips som är inopererade under huden hela tiden. Men så är inte fallet. Saken är mer den att hon väntar sig att alla respekterar när hon behöver något, när hon har problem, men kan inte se när man inte pallar bråka. Vi är på hemköp och jag plockar ner två avocados i korgen, till mig själv. Mamma plockar upp dom igen och säger "hörrudu, du äter tillräckligt med grönsaker, nu när du är sjuk och liselott inte är hemma tycker jag att du ska börja äta lite riktig mat istället." Hon menar kött. Det är min familjs idé om "riktig mat" - det ska vara fläskkotletter och grillat och oxfilé, och de menar på att man inte kan överleva som vegetarian.
Jag försöker om och om igen att förklara för mamma att jag är väldigt insatt i näringslära och får i mig precis det jag behöver (och tycker om, eftersom jag just idag var inne på avocado). Min kropp vet precis vad den ska ha, följaktligen blir jag sugen på tillexempel Broccoli eller linser eller potatis när kroppen behöver det som är i. Hur som helst; mamma börjar skälla ut mig på Hemköp för att jag lassar ner broccoli och avocado istället för potatissallad och kotletter (vilket jag egentligen inte tycker om särskilt mycket, jag ogillar det inte men det är inget jag väljer om jag själv ska laga mat, kött eller ej). Jag har alltså spränghuvudvärk och börjar nästan gråta, inte för att jag har problem med att säga emot min mor utan för att jag inte orkar. Jag försöker förklara för henne att jag har så ont att jag inte kan fokusera blicken, och att jag bara vill handla och åka hem och att jag inte orkar ha ett gräl om avocado eller vad hon tycker är riktig mat, på ett fullsatt hemköp, och snälla mamma kan du sluta skrika, för du skriker sönder mitt huvud. Jag avskyr den där biten med henne. Hon kan skrika ner vem som helst, hon har en röst som tränger igenom märg och ben. Jag behöver inte höja rösten för att visa att jag är arg men mamma är expert på det här med irrationellt skrikande i falsett och det kan driva vem som helst, med eller utan migrän, till vansinne.
Det som först bara är ett irritationsmoment utvecklas till max när vi kommer hem till mormor. Mormor blir genast mammig och börjar pyssla om mig för att hon ser vilket skick jag är i. Genom bara en hastigt utbytt blick växlar jag och mormor information som motsvarar tusen ord. Hon inte bara ser hur ont jag har, hon begriper genast att jag och mamma har grälat och hon vet vems fel det är, hon vet hur mamma är. Hon sätter mig ner vid köksbordet och trycker i mig ännu en tablett, ställer julmusten framför mig och tänder en cigarett åt mig. Jag försöker förklara för mormor att jag börjar bli riktigt orolig för mig själv nu, att det inte är normalt att ha så här ont och att jag känner skillnaden på vanlig migrän och "vad nu det här är" och mamma lägger sig i, höjer rösten och låter inte mig och mormor prata utan att hon ska lägga sig i. Till slut går min röst ner i djupt läge, jag spänner ögonen i mamma och säger lågt, eftersom min röst alltid blir lägre ju argare jag blir, till mamma att hon har nått gränsen nu, hon får ge sig, det är inte ett bra läge. Hon höjer rösten ännu mer och jag håller på att få ett vansinnesutbrott, och det är just den här biten jag avskyr, eftersom mamma nu har eldat upp sig, hon sätter på sig alla skygglappar som finns och vägrar att lyssna på vad fan folk säger. Hon får som tunnelseende och allt som räknas är att hon ska ha rätt, även om hon förmodligen redan glömt bort vad tjafset handlade om från början. Till slut sätter jag bara händerna för öronen och vrålar rätt ut, det är liksom sista utvägen för mig för att demonstrera hur less jag är på den här meningslösa jävla diskussionen.
Mormor kommer genast till mitt försvar, det är som att hon ska skydda mig med sig själv, för hon rusar bort till kökssoffan och lägger armarna om mig där jag sitter ihopkrupen med händerna hårt pressade kring huvudet och väser fram att jag inte ORKAR, snälla mamma, lägg bara NER. Hon lägger armarna om mig i försvar och stirrar på mamma. "Rose-Marie. Nu är det BRA. Låt Loan vara". morfar kommer ut eftersom jag skriker, han känner pappa-ansvaret porla i honom, det finns ingenting som gör morfar så arg som när folk ger sig på mig eller som när jag mår dåligt, han vet vad det handlar om. Han spänner bara ögonen i mamma, mamma kastar följaktligen tidningen på bordet med en smäll och rusar ut ur rummet. Den här sortens ego-scener utspelar sig relativt ofta hemma hos mormor. Mamma skall ha all uppmärksamhet, och går man inte med på hennes idiotiska principer förpestar hon din tillvaro tills du mår så dåligt att du ber om ursäkt fast du inte ens gjort något fel. Jag ger alltid efter till slut och nu är jag trött på att stackars mormor och morfar måste ta mig i tokförsvar så jag erbjuder mig att gå. Men mormor går inte med på det. "Du stannar. Du ska äta middag hos oss." Mamma kommer in igen, men morfar har ögonen spända i henne som en hårt spänd pilbåge så hon vågar inte säga ett knyst, hon sätter igång med maten med martyrismen drypande kring hennes signalfält. Mormor och jag pratar om huvudvärken som långsamt börjar släppa, och den där lägenheten som jag kanske ska ta nu när Liselotts karl flyttar hit i februari.
Morfar frågar om pappa och julafton, sådär försiktigt förhör han sig om hans papparoll är hotad men det är den inte. morfar och mormor är liksom pappa och mamma, så kommer det alltid att vara oavsett vad de andra hittar på. Det var de här människorna som tog hand om mig när mina så kallat biologiska föräldrar inte hade "tid", hur fan man nu inte kan ha "tid" för sitt barn. Det var morfar som tog med mig till cosmonova och som lärde mig att akta mig för maneterna på västkusten och som gungade mig så jag tjöt. Det var mormor som handlade allväderstövlar till mig, gick på kvartsamtal och tröstade mig när jag grät för att de andra barnen var dumma mot mig. Det var hon som tog upp fighten med skolan när jag hade så ont i magen att jag låg som ett kolli på morgonen, för att jag var så rädd för de andra barnen och det de gjorde mot barn som jag, som var "annorlunda". Det var mormor och morfar som tog mig med på restaurang på Solliden varje sommar. Det var dom jag lussade för, det var dom som med stolta tårar i ögonen såg mig ta emot priser för bästa novell och bästa stavning och fan vad det var, det fanns tjugo mobbare som stod och väntade på att utom synhåll få spotta på mitt diplom bara för att demonstrera vilken vidrig människa jag var i deras ögon, men enda gången på året då jag inte såg dom var på avslutningen, för då lyste mormor och morfars stolthet som stjärnor på klara himlar. Det är följaktligen också mormor och morfar som tar tag i mig när jag sitter vid köksbordet och gråter för att jag har sådan huvudvärk, och det är också mormors ögon jag finner tröst hos när hon lägger sina rynkiga fingrar kring mina och undrar hur ¤ mår. Min mormor, hon vet saker. Säga vad man vill om oss Lönnrothare, vi har fått höra att vi inte har alla hästar i stallet i flera generationer men mormor..hon är synsk på många sätt. Hon vet. Jag berättar lite kort, och tyst, så att inte mamma ska höra. Mormor ser bara lugn och trygg ut. "Det där. Det kommer att lösa sig. Det finns saker man inte rår över. Och det kommer..du förstår Loan. Det kommer att vara annorlunda. Den här människan.." och så berättar hon saker som inte ens jag visste att hon visste. Jag blir så himla lugn och varm och kärleksfull för den här lilla rynkiga tanten på en och femtiofem, hon kan ta upp ett helt rum när det väl gäller.
Det här blev en skitlång blogg, men det var mycket som behövde ut idag. Nu ska jag dock lägga mig och vila. Och vira in mig i filtar. För det behövs nu. Så här års.. äh, vad fan svamlar jag om. Over and out.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar