Silence

"Give me
release
witness me.

I am
outside
Give me
peace...

Heaven holds a sense of wonder
and i wanted to believe that
i get caught up
when the rage in me subsides

passion
choke the flower
til she cries no more

possessing all the beauty
hungry still for more

In this white wave
I am sinking
in this silence
in this white wave
in this silence
I believe

I can't help this longing
comfort me
I can't hold it all in
if you won't let me"

Delerium / Sara McLachlan - Silence


Det händer alltid; slår alltid till när man minst anar eller vill det. Sanningen. Det jävla aset.

Det gurglande ljudet från en kvävt skrikande strupe; en strupe som vrålar av förnekelse, smärta och allt det där andra som människan satt flera namn på men som bara har ett enda ursprung. Man sitter ute på den kalla stålbalkongen och förgiftar sin kropp; oavsett vilket så handlar allt om att dö - det här andra är bara en fråga om hur man slutligen kommer att göra det. I den här takten förgiftar jag mig själv till ett relativt plågsamt slut; missförstå mig rätt nu - jag skulle själv aldrig frivilligt välja att stanna mina vibrerande atomer; jag vet bara vad det handlar om. När man har sett både det fullständiga ljuset och det totala mörkret, då handlar det bara om i vilken skepnad skiten kommer att visa sig i härnäst, det är allt man har kvar. Överraskningar kan egentligen bara vara två saker. Bra eller dåliga. Det handlar inte om någon existentiell jävla livskris nu igen, det handlar om att få den där totala insikten kring någon annan och veta att den inte kommer att förändras, och därefter konstatera att det aldrig kommer att bli annorlunda med densamma, utan alltid, alltid bottna i det här - den där fruktansvärda, medvetna ovissheten.

Jag avskyr den; faktum är att jag fått mig ner i halsen av den där sabla mystiken, den där totala tystnaden, den där arroganta jävla stilen som människor har mot en som de förnekar att de har mot en eftersom de förnekar för sig själva vilka veliga as de egentligen är. Allt det och lite till snurrar i mitt huvud när jag och O låser in oss för att kolla på DVD och äta äcklig skräpmat istället för att bry oss om de där ute som spelar pingis med våra hjärtan och hjärnor. I min värld är det inte whiskey och porr som lossar på skruvarna till förståndet, utan DVD och skräpmat. Så jag konstaterar saker tyst för mig själv om allt det här, och resignerar inuti när jag ställs inför faktum; Du kommer att fortsätta med det här, du kommer inte att förändra läget om jag så tar till något drastiskt och jag vägrar faktiskt hålla på med sånt. Fattar du inte att jag är för gammal och trött för att orka. Dessutom plågar det mig mer än det gör mig nytta just nu.

Så jag måste göra det här jag måste göra, för att det inte kommer att förändras nämnvärt. Du har redan satt ut reglerna och det borde jag ha uppfattat meddetsamma istället för att lura mig själv in i motsatsen. Men jag ville så gärna att det den här gången inte skulle bottna i det. Det där jag fått stöta på i stort sett hela mitt liv men som jag alltid hoppats skulle förändras och bli bra. Även om det är du, så kan jag inte ha det i närheten av så här för det kommer att äta upp det sista jag har. Och även om jag tidigare inte haft mycket självbevarelsedrift att tala om så måste jag slänga iväg den förbaskade cancerpinnen så väl som jag måste sätta ner foten och få dig att fatta att det inte fungerar på det här sättet. Och det är inte omständigheterna, det vet du mycket väl. Det är det du gör, eller snarare, inte gör, som är grejen. Det är bättre att jag blir arg nu, och inte sen, när det redan är för sent. Och tekniskt sett bör det redan vara det nu, men jag kommer försöka iallafall. Jag vet inte, det är ju ingen idé att försöka ringa dig för att prata med dig om det, eftersom man bara får tag i dig på vissa tider, om ens det förresten, och det är ingen idé att skicka ett jävla sms heller för hur jävla långt får man skriva? och vad skulle jag säga? "Hej, jag är less, gudlös och jag vet exakt vad du sysslar med"? Inte ens det vet jag ju för helvete! Jag vet verkligen ingenting! Jag vet vad känslan säger och det är väl nog nu. Det jävla smset kunde jag förmodligen vänta mig fördärvad på att få ett svar på, så det är ingen idé. Och jag avskyr att vänta. Jag avskyr den där kalla ovissheten, och jag skiter i vad du sätter för idiotiskt, filosofiskt jävla namn på det, det är SAMMA sak som arrogans oavsett hur mycket du intellektualiserar det. Och vadå, hade du tänkt att det hade varit okej att fortsätta med den om saker och ting nu skulle ha blivit djupare? För att det bara "måste" bli så? Jag är inte determinist i alla avseenden. Jag tror fortfarande på den fria viljan.

Jag får återigen, för sjuhundradetusende gången i mitt tjugofem och ett halvtåriga liv konstatera vilket jävla känsligt litet pucko jag är som litar så mycket på människor, för att jag baserar min uppfattning om dem på någonting jag diktat upp som liten. Och det är väl som Julia Roberts sa häromdagen "jag tror att det finns en stor chans att jag har en skruv lös".. Det har jag också. Och ett alldeles för känsligt hjärta. jag vågar faktiskt inte riskera det igen på så här sabla hal och bräcklig is. Jag är ledsen, men du ger mig inga säkerhetsöglor att förtöja mig i. Inga som helst. Det vet du med.

O åker iväg med en fet skyddsväst. Jag städar köket och går och lägger mig. Klockan är sex på morgonen och jag sitter på den kalla balkongen och fryser fittan av mig medan jag tar bloss efter bloss på cigaretten, i tofs och luddiga stövlar. Och så ser jag den där förbaskade stjärnan, och så svär jag högt över gården. Jag svär, eftersom jag inte önskar att det var just så här. Jag svär för att jag är förvirrad. Jag vet inte om det är mig det är fel på, om det är jag som är krävande för att jag vill kunna prata med den enda människa jag tror mig vara ihopkopplad med, jag vill ha en direkt kommunikation, jag vill inte ha den här kompensationen hela tiden som lurar, jag vill inte ha en begränsad tidsrymd, jag vill kunna ringa och säga saker som faller mig in, jag vill kunna berätta saker när jag kommer på dom och inte ett och ett halvt dygn senare när vi fastställt en jävla telefontid på tio minuter. Jag vill kunna få tid att lära känna den här presumtiva La Galle, jag vill ha mitt förstånd i behåll. Jag vill ju för helvete så mycket att jag får spader! jag kan liksom inte tala om för min kropp, mitt hjärta och hela den där biten när den får känna eller tycka saker eller när det är dags att koppla på. Låt det så vara att jag är defekt, att det är mig det är fel på men då är det väl så. Det är ingen nyhet.

Jag väntar mig noll och ingenting från och med nu. Jag sluter mig. Jag har inte råd.

"Eyes betray the soul and bear it's thinking.
Beyond words they say so many things to me.
A stranger here reborn it seems
awaking wonders deep in me.
If nothing's ventured nothing's gained
so I must seize the day.

And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.

Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still.

It wasn't you it wasn't me it wasn't anyone.
It was a day so long awaited and a chance to be as me.
I let the wind run through my hands
as I turned to walk away.
In distant days I long to sense it all so clear.

And fighting time so much I ask.
I will this morning last forever.
Though seasons change and things come to pass
remain inside of me.
And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
and will the world stay standing still at least for me.

I had no faith before that day in any vow or deed.
Days followed days and years were meaningless.
Despite the wisdom of defeat
I bore my heart for all to see
the wonders I'd seen."
Vnv Nation - Standing

Jag önskar att det hade varit jag som skrivit den. precis just nu.