¤¤¤

10:58

Fick igår kväll mitt i år femte epilepsianfall. tack och lov var liselott hemma, jag föll ihop när jag pratade i telefonen med ella och allt jag minns är att det blev mörkt. Jag skakade i ungefär tre minuter innan jag, skräckslagen kom till liv och då mindes jag ingenting i ungefär en kvart, trodde jag bodde i sundbyberg med mera. Idag har jag söndertuggad tunga och INGEN SOM HELST tålamod. Ska sitta i skitdatasalen och lyssna på blaue löwen.Bring me to life.

Jag visste att det skulle komma någonting i vägen för mig. Det är som att det står skrivet, som jag skrev i bloggen häromdagen. När man uttalar det så försvinner det ur händerna, så är det ju. Allt jag kan göra är väl att må dåligt men det känns inte som att jag har tid. Samtidigt är det naturligtvis en av de få sakerna som jag de facto BÖR sörja, för inte har jag en klump i magen över det som hände igår kväll, eller över det faktum att jag och ¤ var ute på stan och hade skitmysigt, utan över det faktum att något hindrar mig från att träffa densamme.Allt jag hade velat, var att få vara runt den här personen och så visar det sig att ödet planerar in käppar i ett imaginärt jävla cirkushjul för mig och ¤, och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till riktigt. Det känns så FEL att sitta här och skriva en massa tramsiga dagböcker om ditten och datten när jag inte ens i text kan beskriva hur stort det är. Jag ska föreställa att jag sitter och arbetar, men jag gör inte ett skit. Uppsats om datorns historia och varje muskel i min kropp skriker efter att få vila, sov knappt nånting inatt heller. Jag är psykiskt och fysiskt utmattad och skulle bara behöva få lägga mig och vila, men jag säger bestämt emot.

19:00
"What does not kill you.."
Var i skolan hela dagen och åkte till mormor på fika varpå jag tog itu med lite julklappshandlande. Vill ju bara ha saker åt mig själv! Men har nu hittat åt systrar, åt ¤ och åt lott. Det är bra. ¤ kommer att skratta sig fördärvad åt sin julklapp. Det tycker jag han är jävligt värd. Trots allt verkar det som att jag får behålla vår cocoon ett tag till och det tackar jag och ber för att det ska fortsätta. Inga planer, ingen press, bara att få ha en unity är så värd det.

"Even though I know it's only chemical
These peaks and valleys are beginning to take their toll
Try to convince myself that all it takes is time
But the most derisive voice I hear is mine

It opens all the scars on me
It leaves me shaken in my belief
It takes my hand just to drag me down
It makes me a stranger in the crowd

Give me isolation just for now
I feel a hard rain coming down
I promise that I will be back soon
But for now I'll return to my cocoon"

Assemblage 23 är nästintill lika underbara på att skriva lyrics som VNV. Bara de försöker.
Tröttheten ligger som ett täcke över mig men nu väntar mer arbete. På onsdag är jag fri. Från skolan alltså, sen väntar arbete över jul och nyår.

Jag har spänningar i kroppen som måste släppas lösa.
Och vad är det med mig som inte kan sluta tänka...

Bild: Ni ser ju själva.