Behind secret borders

Återigen ett jävla tjat: Matthew Dekay är underbar. UNDERBAR säger jag. Hans spektakulära break med efterföljande trappning i "behind secret borders" exakt 7 minuter in i låten ger mig någon slags kombination av feber och rysningar. Dansgolv! NU! Fan ta er på Tribalism och ni i Socially-crew om ni inte börjar dunka på mer Dekay på festerna framöver. Inse vilka floorfillers det här är, det är ju för bövelen rent sex vi pratar om. I ljudform.


För ett litet tag sedan hörde en gammal bekant av sig. Han bara försvann nångång förra året, slutade svara i telefon, slutade följa med på klubb och gjorde sig helt och hållet oanträffbar. "Han har väl skaffat någon dammig brud, eller blivit arresterad..eller dött i överdos" tänkte vi alla, vi som är vana vid att folk gör just så här. De är såå tajta med en och ringer och donar och umgås men så fort de skaffar partner försvinner de i tomma intet och alla gamla bekanta får kalla handen. Vad ska man med vänner till när man får knulla, tycks de tänka, och jag har liksom aldrig fattat det där beteendet. Visst att man kanske softar mer än vanligt men jag ger aldrig i helskotta upp vare sig dansgolv eller socialt liv till förmån för någon DVD-tittande slöfock. När jag är gammal nog att flytta ut till mitt hus på typ Ekerö kommer det förmodligen att bli tal om andra aktiviteter på helgerna än just klubbande, det inser jag också, men att avskärma sig från sina vänner för att man har skaffat partner är ett riktigt Bad Move. Dels är det opraktiskt, rent statistiskt sett kommer förhållandet inte att hålla resten av livet och det är väl inte så jävla kul att stå där utan polare när bruttan eller snubben drar. Dels så ska man ta hand om sina vänner, för de är med en utan att man ligger med dom eller mutar dom. De gillar dig fast du är ett fuckup. I kärleksdjungeln är det inte lika enkelt. Där verkar det vara som någon exklusiv form av auktionering i olika nivåer och det är fan inte lätt att ligga på topp.

Hur som helst; helt plötsligt hör denna bekanta av sig. Han skickar ett msn-mess: "Hej Loo! Vad gör du nu för tiden? Vilka umgås du med? Vilka går ut? Berätta allt! Förresten, jag har fått barn, jag vill skicka bilder på min fantastiska unge" typ. Och här kommer ett annat intressant fenomen som jag gärna vill uppmärksamma.

Hör här; Jag förstår att NI tycker att just er unge är ett unikt litet fenomen. Jag förstår att NI bara tycker att han är söötast i världen och joller joller liksom, titta, han rör sig, han talar, kolla han skrattar, vi filmar det i tre timmar och visar för plågade vänner. Men VI ANDRA tycker inte det, med vissa undantag. Jag förstår att du är stolt och visst kan det vara kul att bygga lego med sköna ungar, men jag ser liksom inte det där UNIKA, det där MIRAKLET, i den där dräglande lilla illbattingen som ni envisas med att visa upp som om han vore Jesus. Jag är hemskt ledsen att säga det här, men jag är inte styrd av min livmoder som somliga kvinnor tycks vara. Jag ler inte åt främmande barn på T-banan. Jag finner inte YouTube-videos på skrattande, trillande eller gråtande barn underhållande för fem öre. Jag blir dödsnervös om någon sätter en "under tre" i knät på mig, för jag har ingen aning om hur man kommunicerar med något som saknar ett språk. Djur undantaget. Jo, jag har mött på en eller annan riktigt skön unge i mitt liv som jag kommit dödsbra överens med, och den dagen någon av mina närmaste vänner skaffar knodd kommer jag förmodligen att se på den på ett annat sätt och dessutom få chans att lära känna den.

Men huvudregeln för mig och majoriteten av tillfrågade bekanta är ändå denna: Andras barn är liksom andras barn. Man ser inte den där tjusningen i det hela förrän den dagen man fastnar med en egen. Och visst finns det ungar i kretsen som charmat en, för att de är tillverkade av någon nära vän som man känner och då blir det liksom på ett annat plan, man är beredd att ge lite mer till sin kompis, anstränga sig lite för att se hela grejen, liksom. Men generellt sett så ser jag inte den där "wow!"-grejen som NI ser när ni ser på era barn och det finns en gräns för hur länge jag orkar uppmärksamma en tvååring när den joltar runt och kläcker ur sig obegripligt svammel.

Den där..hysterin kring ungar och deras förehavanden fattar jag mig inte på. Och vadå, nu passar det, snubben försvinner från jordens yta i ett år, hör av sig på MSN trehundraåttio dagar efter försvinnandet med en lockande "vad gör du nu för tiden och vad händer i svängen"-mening som en jävla ursäkt att få skicka puréätarbilder på sitt "underverk". Seriöst, jag fattar inte grejen. All respekt för barn, faderskap, stolthet och kärlek till sitt barn, det hedrar jag, men vadå, passade det inte att höra av sig och undra hur jag mådde för ett år sen, då vi alla undrade om han typ blivit arresterad eller gått och dött eller nåt, passade det inte att svara i telefon och åtminstone säga rakt ut att "hörni, jag har klivit ur klubbscenen, för jag har skaffat brud men vi kan väl fika?" - då passar det fan inte att poppa upp som ett jävla flöte ett år senare för att få visa upp sin unge som man tillverkat under bortamånaderna.

Jag är ledsen att jag framstår som en kärring, men så är det, jag var inte duglig som vän då, och jag tänker verkligen inte ta det här med ungen som nån ursäkt för att någon bara försvinner och skiter i att höra av sig. SÅ upptagen är man liksom inte, man kan alltid skicka ett sms eller ringa ett hastigt samtal och "inga pengar på kortet"-ursäkten håller väl ett tag, men inte i ett år, man kan annars låna en kompis dator om man inte har en egen och kontakta mig på mail, på något gemensamt reggat community, i bloggen, whatever! Det finns liksom inte några godtagbara ursäkter. Och vadå, vad väntar han sig? Att jag ska ba "JAHA! Du skaffade BARN! Du var inte DÖD! Men gud vad sött, kan inte jag få komma över och fika och titta på miraklet och jollra med det som du väntar dig att jag ska göra för att jag har en livmoder?"

Ja, jag är en kvinna. Ingen vandrande fortplantningsapparat waiting to happen. Det är jättefint att du skaffat unge, om du skaffat den av rätt skäl och du är beredd att ta ansvaret för den och inse att det inte är du som är centrum längre. Jag gratulerar och är glad att du inte är död. Underbart att du lever lycklig med sambo och knodd och underbart att ni alla mår bra - verkligen! Men där går gränsen för hur entusiastisk jag är över det hela. Punkt.

Idag skiner solen ute och jag ligger hemma och läser bok, lyssnar på Matthew Dekay och sprättar på ett par jeans som ska bli sexigt slitna när det är färdigt. Med andra ord; Jag håller mig med utmärkta ursäkter till att bara halvligga i persiennvinklat solsken och sippa kaffe med en rejäl pocket i tassen.

På fredag ska jag fan ut och klubba. Moussa Clarke, hypad electrofunkdiscoremixkille, gästar GK, men det blir nog progressive-golvet på Tribalism, fastän DJ inte är släppt än. De har en förmåga att vara jämna i sina bokningar och prog.golvet har hittills aldrig varit motbjudande att äntra. Besides, GK:s ojämna publik tar ner intresset. Sist jag och Lott var där stod det någon form av halvdana wannabe-brats med parasolldrinkar och viftade med armarna och bufflade och vrålade och körde hela den där "woooo va kul att vi är här va killar! fan va kul det är vi hoppar upp och ner och ba liksom värsta HOUSEN liksom!", ingen respekt för dansgolvsspace eller det faktum att de typ spillde mer drink på folk omkring än de drack. Och är det nånting jag avskyr mer, än möjligtvis kladdande, envisa karlar som tror att de är med i nån jävla Usher-video och inte fattar att man inte VILL bli uppraggad eller stå och orma sig med dom på ett technogolv, så är det skrikiga, fulla, dryga karlar som spiller på en och som tar upp halva golvutrymmet för att de envisas med att leka finlandsbåtsfylla. Sorry kexen, men det är lite därför jag väljer att gå på ställen där man dansar till lite tyngre basgångar med lite mer okända namn, för jag pallar liksom inte den där raggande glidstämningen och det där snedtittandet och hela den där bagen som folk pysslar med på kommersiella ställen. Jag vill dansa ifred utan att nån jävla slusk kommer och tar mig i baken och jag vill kunna ha roligt med mina vänner utan att det ska uppstå någon slags jobbig stämning.

Bild: Från 2005. Malice, Lillebror & Jag @ uteställe