Min egen blogg ligger mig i bakhåll!

Åh hjälp!

Jag glömmer bort det där ibland, att jag faktiskt skriver på en rätt öppen sida om precis allt som händer, och så väntar jag mig inte att folk ska känna till mig. ST ringde just och väckte mig ur min dvala. "Nu får du ta och vakna till här, för nu har jag något roligt att berätta!" skrattade han. Det visar sig att en mycket nära person i hans närvaro, läste min blogg för ett halvår sen och visste redan vem jag var. Sedan hade den personen naturligtvis kollat upp saken återigen (för vem skulle inte ha gjort det? Jag är precis likadan..) och läst om ST i den nuvarande bloggen. (Är det någon som hänger med överhuvudtaget?) Detta ovanpå att min kompis A hade ihop det med någon kompis till ST för några år sen. Nota bene att jag och ST träffades första gången för några veckor sen. Vi har förvisso haft nätkontakt för flera år sedan, men den upphörde och upptogs igen. Det är lite komplicerat.

Mitt förflutna har en tendens att knyta ihop sig med det nuvarande. Min första impuls var "nej men herregud!" (översätt: vad för puckade saker kan jag ha skrivit det senaste halvåret?) och därefter "Jag måste sluta med det där förbaskade bloggandet..det kommer bli min död" (översätt: Jag måste sluta skriva ut mitt privatliv, det slutar med att någons mamma sitter och lusläser detaljer att ta mig på)(vilket jag naturligtvis inte kommer att göra). Nu har ST konstaterat att han är "ofrivillig blogg-kändis" men, med ett skratt. Så nu får jag lov att vinka lite till T och säga hej! Och skratta lite åt saken. Stranger things have happened.

Det har hänt liknande saker förr. Jag har träffat helt främmande människor som kommit fram till mig på stan, eller i matvarubutiken, och de har skakat hand och sagt "är det inte du som är Loo?" (för jag är inte så rackarns svår att känna igen heller) och de har berättat att de har läst ditten och datten och jag måste väl erkänna att jag blir lite generad, men på ett smickrande sätt. Att människor läser och uppskattar är lite over my head, jag begriper inte riktigt alltid hur utlämnande jag faktiskt blir och ibland är jag tanklös med detaljer kring mig själv (aldrig kring andra, eller, jo, kanske.). Å andra sidan var det ju anledningen till att jag började skriva offentliga dagböcker från början, det var ett uppror mot min familj som alltid ska sopa allting under mattan trots att det bara låg och ruttnade en massa hemska saker under ytan, och det var mitt sätt att bearbeta saker som hände. Att skriva om vad som sker i mitt liv har varit min typ av terapi, min egna form av kontroll. Mitt i alltihopa.

Men varje gång det händer nånting sånt här, så blir jag förvånad, och det kanske jag ska sluta med nu. Inte så jäkla konstigt att folk jag träffar på har anknytningar till folk som läser min blogg. Tydligen.


Dagens låt: Matthew Dekay - Higher thoughts
Bild: Dagens outfit.