Jag och liselott diskuterar just det utanförskap som medvetenhet om att se saker från båda sidor medför, och det är rätt viktigt. Vi vet att människor sällan förstår oss, och alienerar oss fast vi är så enkla att förstå, och vill så enkla saker. Exempel; Jag och liselott tittar på TV. Det handlar om en familj som får sina önskningar i uppfyllelse av något amerikanskt lullegull tv-team som gråter och berättar hur fint det är att få göra något för en så fin familj. Gråthistorien gäller killen i familjen, en amerikansk soldat. Han framställs på det typiska, patriotiska, amerikanska sättet - inget ont om amerikaner nu, jag är inte den sortens människa som kan generalisera ett helt folk genom att kläcka ur mig "hata USA" så fort saker inte passar. Hursomhelst, han har just kommit hem från ett land där han åkt omkring i en stridsvagn och förtryckt andra människor, eventuellt och förmodligen också dödat. Men han är en "modig soldat" och ges därför epitetet hjälte. JAG kan inte förstå människor när de resonerar så här, för att för mig - så är saker väldigt enkla om man bara tar bort alla jävla krusiduller - de hyllar en människa för att han är "modig" nog att bli soldat, och just hans arbetsuppgifter har varit förtryck, våld och död. Det är samma sak som vissa diktatorer, skillnaden är att en diktator sällan är förknippad med bra saker hos folk. När jag och liselott ser på TV, ser de gråtande familjerna som tackar för att TV-teamet byggt ett jävla hus åt dem, med ett ROSA prinsessflickrum åt dottern, ser hur den stolte soldaten kommer upp på scen, håller sitt barn, tackar alla i en mick inför hundratals människor, han får ta emot pokaler och folkets jubel, och alla tycker att det är så gulligt och fint och tåraktigt. Den "tappre" soldaten fick komma hem till sin underdåniga fru och barn, han förtjänar PRIS. Gud vad fint. Om någon av mina bekanta hade varit i rummet då, så hade de protesterat när jag vänder mig till liselott och säger "Jag fattar inte hur mänskligheten fungerar. Jag begriper inte hur de inte kan se vad fan de håller på med. Den här soldaten har förtryckt andra människor för sitt "fosterland":s skull, och han blir hyllad. Ser inte människor vad de gör med världen? Fattar de inte?" - hade tillexempel den mindre förstående bekanten som jag påtalade i förra bloggen varit där hade han kommit med massor av motargument, och dessa motargument hade han använt som fakta, på samma sätt som han använde argumentet "Men föda barn är en naturlig handling, därför är det viktigt med könsroller" som fakta, utan att kunna ifrågasätta det.
Jag tycker att det är ganska komiskt. Jag får höra, till och med av mina vänner (fast de flesta av er vågar tydligen inte ens prata med mig, för ni är tydligen rädda för mig vilket är helt absurt), att jag är "märklig", "konstig", jag alieneras precis varje dag av mina medmänniskor av olika anledningar. Deras ursäkter är ibland rent skrattretande varför; "Men du har en speciell utstrålning.." . "Du är ju så smart.." Jaha, okej, så det är alltså de reglerna ni har? Jag FÅR alienera någon av rädsla, om personen är smartare än mig? Jag har alltså rätten att kritisera en välmenande, ofarlig människa, och markera en tydlig gräns för den, bara den är "konstig"? Ni förstår, om du ger mig ett argument för varför du beter dig som du gör, då kommer jag att förenkla detta till minsta beståndsdel och fråga dig om det alltså är rätt att göra så i alla lägen. Du kommer att säga "men det var inte så jag sa" varpå jag kommer upprepa din exakta ordföljd, tolka ner det till densamma motfråga, du kommer inse vad du just sagt och därmed säga "men jag menade inte så..."
Men hur menade du då! Jag fattar inte hur vi ska kunna kommunicera med varandra om du inte ens vet vad du säger människa! När jag sen frågar dig "vad menade du då?" så kommer du bli nervös, orolig att inte vinna konversationen, eftersom det är viktigt för dig att "vinna" ett meningsutbyte, inte att faktiskt komma fram till något, vilket är motsatsen till varför jag diskuterar, och här kommer du att lägga på dig en kaxig attityd, vända konversationen helt och säga "men alltså, du fattar ju själv, att om du gör så här, och säger så här, så kommer folk att tycka att du är konstig". Vilket jag uppfattar på två sätt. ETT: Du använder återigen en jävla ÅSIKT som ett ARGUMENT. Se skillnaden, människa! Bara för att DU tycker att grönt är en fin färg betyder inte det att jag MÅSTE tycka det för att vi ska vara vänner. Det är heller inte så jävla relevant om vi båda tycker att grönt är snyggt, eller hur? Just det! Bravo! Du har just nått din första slutsats! DET ÄR SAMMA SAK som mitt föregående exempel! TVÅ: Du vägrar att ta itu med det faktum att du inte vare sig kan, vill eller förstår att ta itu med din egen moral, därför blir du rädd och måste vända detta MOT mig. Förstår du vilken återvändsgränd vi kommer att komma i? Förstår du hur less jag blir på att ha den här sortens konversationer, dag efter dag, efter dag, efter dag. Jag börjar snart tro att jag är en alien på jakt efter intelligent, eller iallafall logiskt liv, för ni verkar inte förstå mig när jag skriver och säger det här, men för mig är det ganska enkelt att jag använder logik, och för mig är det självklart att ifrägasätta ett argument, försöka se hur mycket fakta jag har, och därmed se hur mycket jag verkligen vet.
Skulle jag ha den här utläggningen för somliga jag känner så skulle de säga "gud vad du är djup asså". Sen skulle de skaka på huvudet, garva, småförlöjliga mig i grupp och därmed förringa det jag just försökte säga, och sen gå. För mig är det solklart både vad de håller på med och varför de gör det, för jag förstår cause and effectkedjan, och jag vet varför folk agerar som de gör. Men det gör inte mig mindre trött, ledsen och besviken. Jag gör alltid saker av en anledning. Jag försöker med all min makt och kraft att förstå mig själv, förstå andra, försöker att använda fakta och verkliga saker som större huvudaktörer i mina argumentationer än de presumtiva "åsikter" jag har. Och tydligen gör det här mig till en "konstig" människa. Alltså; Jag tycker som jag gör eftersom det verkade vara det mest logiska alternativet, med anledning av de fakta jag samlat upp kring ämnet i fråga. Detta kallar jag logik. Somliga av er tycker som ni gör för att era sociala omständigheter dominerar er,och era egon på något sätt "känner" så. Vilket tycker du, helt allvarligt, är konstigast av dessa två? Seriöst, ni människor, ibland..det är en jävla tur att jag begriper varför ni agerar som ni gör nu för tiden. Eftersom jag vet varför, så är det ganska svårt att uppröra mig. Vad jag däremot upprör mig på, är att somliga av mina relationer alltid tenderar till att bli så ensidiga. Anledningen till att jag tar upp det här, är två; jag och liselott har pratat om det ganska mycket och jag har fått det hela bekräftat från henne att jag inte har fått allt om bakfoten, och två; jag börjar tröttna. Ganska hårt.
Vi tar ett exempel, och jag ska försöka att inte låta mitt känsloliv anspela på fakta. Vi tar midsommarafton 2005. Jag bestämmer mig för att ha en fest i hallonbergen där jag bodde då. Jag bjuder i stort sett alla jag känner. Jag spenderar två dagar med att laga pajer, sallader och mat till mina gäster eftersom jag tycker att det blir festligare så. Jag städar, putsar och fejar, och eftersom jag inte vill bli en gnällig, orolig kärring och eftersom det rör sig om vuxna människor så är alla välkomna. Under festens gång inser jag att detta var ett idiotiskt antagande. Om vi utgår ifrån att den genomsnittliga medelåldern på festen var mellan 23 och 25. Om vi sedan ger er informationen att två tredjedelar av festdeltagarna var vänner som jag känt mer än fem år och som jag betraktade som nära mig på ett eller annat sätt. Om vi sedan också drar en genomsnittlig uppskattning kring festdeltagarnas sociala nivå vet vi också att de var från medel till övre medelklass, både högskolestuderande och arbetande. Vår sista utgångsfakta säger oss också att större delen av festdeltagarna umgåtts med mig i relativt nära former som jag betraktar som grundläggande för gemensam respekt vilket i min värld är delvis synonymt med vänskap. Kan vi gå med på att vi har dessa fakta?
Okej, vi går vidare; min fest blir naturligtvis ett, på vissa fronter, mindre kaos. Människor sitter på balkongen, skriker saker, vrålar, kastar ned saker från fjärde våningen, vid fyratiden på morgonen. Jag känner mig som en tant när jag, av oro för grannar och annat, MÅSTE gå och säga till mina vuxna vänner att vara tystare, och varför. Jag känner mig som en petig kärring som förstör allt det roliga när jag av oro måste hålla reda på fullvuxna kamrater som jag i det läget tar mer än de ger mig. Människor har sönder saker, skriker och gapar, plockar inte upp en enda grej efter sig. De skyller på alkoholen och gör under hela dygnet (!) grova övertramp som får mig rätt moloken och ledsen. Jag vill inte förstöra det roliga och trots allt så är det en fest. Men jag känner att mina ansträgningar faller ned på marken och jag finner mig själv mer vid datorn än hos vännerna, för jag känner mig alienerad och orolig. (Hint: Datorn är mitt sätt att "fly" och få vara för mig själv) När jag påtalar de här sakerna i ett senare skede får jag höra att jag är "överkänslig". Mina åsikter slätas över av majoriteten och eftersom de är just mina vänner, så lyssnar jag naturligtvis på dem, och det slutar med att jag sitter och anklagar mig själv och undrar vad jag gör för fel. resultatet blir osäkerhet. Osäkerheten grundar sig i att jag inte riktigt ser vad jag själv kan ha gjort för fel för att det skall bli så här, eftersom jag känner att mina relationer på ett eller annat sätt, oavsett syndabock, uppenbarligen inte är som de ska. När jag försöker ta reda på vad jag nu gör för fel bemöts jag av tystnad eller vacklande hummanden. Senare får jag höra på märkliga avvägar från vissa källor att mina vänner inte "vågar" ta upp konflikter med mig eftersom de ska vara "rädda" för mig på det här planet.
Jag förstår inte riktigt varför de är rädda (och för vad) för jag ser inte mig själv som någon högexplosivt farlig människa och jag har aldrig brukat våld mot mina vänner i diskussioner men tydligen finns det något att vara rädd för. Det gör mig ännu mer ledsen, så jag går naturligtvis och grubblar sönder det här och tillfrågar folk i parti och minut för att försöka förstå, men det hela slutar med samma sak och det hela leder mig till slutsatsen att mina vänner alltså är rädda för mig, kanske för att jag är "speciell", "smart" och "ibland auktoritär" (!) samt "oförutsägbar". Den sista punkten är mest oklar eftersom jag aldrig gör saker utan anledning, allt har sin början, men det är så jag får höra att man uppfattar mig. Ni med lite logik och människokunnande i skallen fattar nog att jag blir rätt ledsen av att höra det här, men alla de här situationerna sopas under mattan. Inget mer att göra, jag håller käften och skiter i det, för det är ju bara MIG de har trampat på och då är det faktiskt inte lika viktigt.
I fredags var vi ute och det hela slutar med en efterfest. Under efterfestens gång tvingas både jag och liselott att bli besvärade utan förmåga att kunna slappna av, precis hela tiden. För vet ni vad? Folk är svin när de är hemma hos andra människor. De beter sig så jävla drygt mot andra människors revir att det är sjukt. De skriker hela tiden fast de vet varför man inte skriker. De skräpar ned. De tar saker utan att fråga. De tar slut på ens resurser och de pressar en till gränsen eftersom de vill ha tillgång till vissa saker, tillexempel datorn, som är min domän och jag vill inte att folk håller på och grejar med den om de inte fattar vad de sysslar med för, face it; den är MIN. Att argumentera för varför jag vill ha mina ägodelar intakta är faktiskt inte viktigt, för det ska RÄCKA med RESPEKT, FÖRNUFT och någon jävla måtta! Jag är innerligt trött på att andra människor ständigt, både kollektivt och enskilt, beter sig som barnungar när jag säger "men snälla, låt bli den där, håll inte på med de där sakerna, för de är mina och ömtåliga" eftersom de nyss haft sönder en massa andra saker och de bevisen talar ju för att de kan ha sönder fler grejer. Vad får jag då? "Gud vad du är sur!",. "Vadå, kan inte jag få hålla på med den här grejen, det är väl ingen big deal" , "Vafan, slappna av!"
JAG SKULLE JU GÄRNA SLAPPNA AV OM NI BARA TILLÄT MIG! FATTAR NI INTE DET! Jag spenderar hälften av min tid med att försöka se till att NI har det bra så att NI inte ska alienera mig, så att vi ska kunna ha fungerande FUCKING JÄVLA RELATIONER OCH SNACKA MED VARANDRA MEN HUR I HELA JÄVLA HELVETE KAN NI FÖRVÄNTA ER ATT JAG SKA KUNNA SLAPPNA AV NÄR NI BETER ER SOM RESPEKTLÖSA BARN MOT MIG SOM MAN BARA KAN TRAMPA PÅ? När ni hela tiden beter er helt nonchalant, skräpar ner precis hela er omvärld, har sönder saker, skiter i vad jag säger och sedan spenderar tre timmar med att påtala att NI faktiskt mår dåligt och att jag borde försöka förstå detta istället för att "tjafsa" och "vara känslig". Ni har en jävla massa behov hela tiden som ni känner det viktigt att påtala för alla, och ni känner det viktigt att jag hör dessa, förstår dom och tillgodoser dom. Jag har fattat att det är just det ni går ut på, vissa av er, alltså. Vilket jag gör. Och när jag gör det och tror mig ha rätt till lite schysst respekt och lite hyfs in return, då är jag "jobbig igen" och "känslig".
Jag får också höra att jag "är lite sådär ibland" att jag kan få "utbrott" på något spontant vis, och ja, det stämmer att jag faktiskt ibland blir driven så hårt i situationer att jag måste känna mig så trängd att jag måste säga ifrån. Detta börjar oftast med att jag varnar "snälla, sluta nu. Gör inte så. Jag vill inte. Jag ber er" vilket folk inte hör. Jag varnar och försöker olika infallsvinklar men folk bara tuffar på och kör rakt över mig. Till slut blir jag så frustrerad att jag inte finner annan råd att höja rösten och växa tre meter för att ni ska fatta vad det handlar om. Problemet med er är att ni är så upptagna med att oroa er för att ingen ska höra vad ni säger, eftersom det är viktigt för er jävla självbekräftelse, att ni helt och hållet slutat lyssna på andra människors signaler och ord. Naturligtvis kommer det då som en "överraskning" att jag "helt plötsligt" blivit arg, ni har ju ignorerat mina tidigare försök att nå fram till er! Naturligtvis måste ni då påtala mig som "oberäknelig" när ni diskuterar med varandra eftersom det är viktigare för er att sätta mig i det där facket, det där facket jag alltid får hamna i i vissa sällskap. Som jag hatar. Loo, fixaren. Loo som ringer och ordnar grejer, fester, klubbar, inträde och lajbans. Loo som ställer upp och grejar. Loo som spexar för er och är er clown. Ingen fest utan Loo, hon kan alltid få folk att skratta om det skulle uppstå pinsam tystnad. "Vadå? Mår du dåligt, Loo? Men vadå, du tjatar ju inte om det och det syns inte på dig. Du som är så kul."
Ni känner uppenbarligen inte mig alls. Ni är rädda för atta ta upp saker med mig. Ni vill uppenbarligen inte att det här ska fungera egentligen. Ni vill att jag ska vara "den där tokiga knarkande tjejen som ränner runt och är liksom i det blå på nåt sätt fast hon är rätt smart och kul" för jag ÄR INTE DEN MÄNNISKAN! Och jag vill inte ha det så här längre! Jag vill ha fester där mina vänner kommer till mig för att de vill vara med mig, och vissa av er gör faktiskt det så jag säger inte att alla är dåliga, och jag vill kunna slappna av och veta att folk inte demolerar mina ägodelar och beter sig illa på ett eller annat sätt. Jag förväntar mig att om du är min vän så ska du kunna komma till mig och säga "Vet du vad, Loo, när du gör sådär, då sårar du mig" utan att du ska behöva vara rädd för mig.
Jag hade en sjuklig vanföreställning om att vänner, de känner varann, de har respekt för varandra och de tillför varandra en hel del. I ett slags dynamiskt spel där man utvecklar varandra, där man liksom..tar hand om varandra. Men det har inte känts så med alla på ett bra tag och jag har inte vetat vad jag ska göra åt det. Jag blir skitledsen när jag tar upp det med liselott (som jag har en fungerande och dynamisk och kommunikativ relation med, på riktigt) och jag skäms för att jag ska behöva sitta och gräma mig över en så banal grej, kanske har jag blåst upp det, jag kanske ha fått det fel, det kanske inte alls är så här men det är ju för inåt helvete det enda jag har att gå på för ni säger ju ingenting! Får inte jag det svar jag behöver så utövar jag logiskt tänkande och försöker själv nå en lösning, jag vet att det låter konstigt men så är det, jag gillar att tänka och har inga planer på att sluta med det.
Både ni och jag på varsina sidor har säkerligen helt felaktiga antaganden att bygga våre relationer på, och inte fan förbättras det eftersom ingenting kommer upp till ytan. Men nu är det så här, att oavsett vems fel det är, så känner jag mig utnyttjad. Jag är trött. Jag vill ha relationer som baseras på gemensam respekt. Jag vill ha relationer där folk inte är rädda för mig på grund av någon vanföreställning om hur jag är fast jag i verkligheten verkligen inte är sån. Jag vill ha vänner som litar på mig och vice versa, inte något plastigt, halvytligt jävla kaos där det alltid slutar med att någon blir förvirrad, ledsen eller anklagar sig själv. Och jag fattar inte hur jag ska nå dit med vissa av er, men ni kan ju för helvete inte heller trivas. Eller så kanske ni gör det eftersom ni inte reflekterar över att ni beter er som ni gör. Jag skulle aldrig bete mig hemma hos någon som ni gör. Det skulle vara under min värdighet och så gör man inte mot andras revir för jag vet hur viktiga de är.
Jag vet inte, det känns inte som att det här är hållbart längre. Inte på något sätt alls faktiskt. Jag blir tröttare och tröttare. Mitt huvud bränner av huvudvärk i stort sett hela dygnet nu. Jag vaknar av att det är sådant tryck innanför mitt pannben att jag gråter. Mitt i allt detta så ser jag hur människor omkring mig inte gör annat än felkommunicerar med varandra, de missförstår precis hela mig och det jag vill, och jag känner mig ledsen och förbannad mest hela dagarna, eftersom allt jag ville var att ha människor omkring mig som jag kunde dela tillvaron med, baserat på kunskaper om varandra, respekt, förståelse och alla de där grejerna. Jag blir helt till mig, och helt chockad när jag träffar ¤, och det är därför jag skriver om honom så mycket, och det är därför han gör ett så stort intryck på mig hela tiden, för han hade allt det där, han har samma utgångspunkter och för första gången på länge med en ny människa så fick jag ett dynamiskt svar, en energikick av nyfikenhet och VERKLIGT intresse av en annan människa, eftersom han inte var, som väldigt många, ett vandrande, uppblåst ego med någon slags självhävdelseproblem som rände fram som en ångvält. När det har gått så långt, att vi är så få människor som verkligen..ser alla de här skikten, förstås utan att veta hur de ska hanteras, då blir det lätt att man sluter sig och klipper band. Eftersom de få varelser jag verkligen har utbyte med nu kan räknas till ett relativt lågt ental. Jag är skitledsen att det har blivit så här. Men jag kan inte vara den där människan som ni bestämt att jag tydligen är, och jag tycker att det känns rätt lönlöst att försöka förändra er bild av mig, för allvarligt, det är faktiskt ert jobb att använda era ögon, ert förnuft och er logik, jag har fullt upp med mina egna. Om jag ska behöva bevisa för människor, om och om igen, hur saker är med mig, om jag ska behöva banka in saker i huvudet på er och om jag lider av att jag tilldelats en roll som jag faktiskt inte passar in i, då vill jag inte vara med längre. Jag tycker att vi skiter i det, för allas bästa.
Och jag beklagar om och om igen att jag måste skriva det här i en jävla blogg på nätet och bli arg och hela den baletten och tro mig, jag spenderar rätt mycket tid med att oroa mig för om jag tar för mycket utrymme eller ej, jag oroar mig hela tiden eftersom andra gör det. Jag förstår att somliga av er, trots denna relativt ingående och förklarande text, fortfarande inte förstår vad det handlar om, somliga av er förstår säkert inte alls vad fan jag är arg för och somliga av er himlar med ögonen och tänker "ååh, nu sätter hon igång..typiskt loo..jaja, vi får väl se". Och saken är den, att om ni gör det nu, då har vi faktiskt bevisat tesen. Att vi inte har så mycket utbyte av varandra after all.
..eller hur?
Inlägg
