Gib mir mein DESTILLAT

Soundtrack: Leather Strip - Evil Speaks
("Don't give the prick the satisfaction")¨

"Dangerous lies about my life
Crawling up behind my back
Pitiful eyes looking down on me
Carefully they rip my flag

Take me to the room
Where the weak are strong
This is the place
Where I might belong

Lock me up in chains
So I can't break free
Cover up my eyes
So I can not see

Walking through the broken glass
You know that your feet will bleed
Holding all your secrets back
You know that evil speaks"

Bråka för helvete inte med mig idag.
Jag åker till CSN:s huvudkontor och det visar sig att
1) Jag kan inte ansöka om nedsatta lån trots att jag inte kan betala, eftersom det är "sista ansökning i oktober", med andra ord kommer de att fortsätta skicka och skicka tills kronofogden tar allt jag har, eftersom de har idiotiskt sjuka principer som inte håller för fem öre.
2) Jag kan inte ansöka om nytt studiemedel för nästa period förrän det här är fixat
3) De vill ha "bättre intyg" från skolan hur jag skött mig under mina studier PLUS nya intyg från Jakobsberg och detta kommer att ta upp till fyra veckor att behandla och jag kan ju inte börja skolan förrän min terminsavgift är betald men jag kan inte fortsätta plugga om jag inte får pengar och jag kan inte få pengar förrän jag gett dom en massa bisarra papper som de ändå, tekniskt sett redan borde ha, och..ursäkta mig världen, men du kan fara åt helvete just nu. Jag är beroende av sömntabletter, jag har en störd familj, jag har räkningar jag inte kan betala som går till kronofogden, jag har tekniskt sett snart ingenstans att bo, ingen inkomst, ingen skola att gå till och inte mycket till socialt liv att tala om. Jag vill inte klaga för jag har det trots allt bättre än alla andra, men det här är INTE KUL.

FAR ÅT HELVETE, VÄRLDEN! Jävla kukhelvetesfittas jävla hora!
Jag ska skriva ett brev till CSN, Ringa Runö, ringa alla helvetes jävla horor i hela jävla kukhelvetesfittvärlden och skrika på dom, vilket inte kommer att hjälpa ett skit, jag ska skriva deras sabla brev, ringa till neuro, ringa till mormor, ringa till läkare, ringa till skolan och säga "förlåt men jag kommer inte på måndag eftersom jag nu kan se mig själv som oficiellt relegerad" och ringa hit och ringa dit och URSÄKTA MIG VÄRLDEN MEN DU ÄR FÖR MYCKET. JAG ÄR HEMSKT LEDSEN MEN I DET HÄR SKICKET ÄR DET INTE SÅ JÄVLA KONSTIGT ATT VISSA AV OSS BLIR KNARKARE. Jag skiter i er, jag skiter i vad fan ni håller på med. Jag tar en lina, så enkelt är det.

Så enkelt är det.
Bild: Ni ser ju själva.

Gib mir mein destillat
gib mir mein alltagstod
gib mir mein destillat
zur ewigkeilt.

22:23

Allt blev bra till slut, precis som i sagorna. ¤ räddade mig ur relegeringsknipan så nu kommer jag att kunna gå till skolan på måndag (tack. tack. tack. tack), sen tog karln med mig till flipperhallen så jag fick dunka ut lite aggressioner. Vilket inte gick så bra för både jag och ¤ sög på flipper idag. Vilket inte spelar nån roll för det är så jävla utvecklande och inspirerande att vara med den här varelsen så det är skitsamma om vi tekniskt sett inte får så mycket kreativt gjort när vi väl ses, ibland måste man bara få ses och ge varandra lite positive energy också, vilket är det minsta man kan säga eftersom jag blir som en ackumulator, jag är så fullpumpad efteråt att jag studsar runt stan och får saker gjorda. Dock inte så mycket idag, jag åkte till mormor och la mig på kökssoffan likt en psykiatripatient och pratade av mig, och mormor ciggade, hällde upp mer kaffe, lyssnade och skrattade.

Till och med fröken hysterisk (mamma) höll sig lugn och lyssnade vid ett flertal tillfällen på några av mina meningar, tror hon tog personligt rekord i att inte avbryta mig mitt i en mening, det var duktigt av henne. Hon borde få någon slags socialt diplom i mor-dotterutveckling. Inte för att hon är min riktiga mamma, men det är ju fint att hon nu börjat plocka upp på några av alla kalla fakta som för mig varit rätt solklara sedan begynnelsen. Det är så fint att folk utvecklas. Missförstå mig rätt; jag är stolt över er när ni gör det. Ibland kan ni däremot uppleva en frustrerad slags otålighet från min sida vilket ni feltolkar åt helvete och förstorar upp till klart mer massiva saker än det faktiskt är. Otålighet mitt i all stolthet eftersom ja - ni utvecklas men nej - ni gör det inte alltid så snabbt som jag kanske hade kunnat önska.

Det här skriver inte jag i någon form av överlägsen "åh för jag är så perfekt och långt före er"-anda, kanske jag ska förtydliga innan ni misstolkar även detta. Folk har en tendens till att misstolka mig. Folk har en tendens till att tillskriva mig felaktiga, orubbliga roller i sociala sammanhang som de sedan klänger sig fast vid som om det i sig vore en omöjlighet för mig att förändras. Vilket också är tämligen bisarrt eftersom jag är en av de som genomgått de flesta mest uppenbara och synliga förändringar. Jag har pendlat mellan alla stadier, i mitt något felriktade och omogna sökande efter någon form av perfektion som egentligen aldrig existerat. Någonstans där insåg jag att perfektion förstås var som de där äldre alltid poängterat, det vill säga subjektivt. Olika viktlägen, utseendelägen och emotionella krislägen, om man skall vara tydligare i frågan. Det är förstås inte dealen med en ny hårfärg som utvecklar en och det är inte heller fem kilo minus på vågen som gör dig till en visare eller lyckligare människa, precis som alla de där klyschorna alltid sagt till dig. Somliga klyschor är helt enkelt för uppenbart sanna för att man skall kunna ta till sig dem med en gång. Allt slutar alltid med att någon säger "vad var det jag sa?" och så står man där.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga..jag vet att det finns många i min närvaro som jag anser har en rätt felaktig bild av mig och det är kanske inte helt orätt. Jag har haft epitet efter epitet men alla tycks de ha mynnat ut i en och samma kontenta; Jag är den där vilsna tjejen som kastat mig in i grej efter grej, "utan att tänka efter" vilket är helt fel, jag har kalibrerat de flesta av mina våghalsiga spontanryck jävligt noga. Jag har kunnat lista ut hur det skulle gå. Skillnaden är bara att i didn't give a fuck. Klart att jag fattade att ett sexdagarsvaketrace skulle sluta i att jag ramlade in i ett glasbord och hamnade på sjukhus, men jag sket i det på den tiden för jag hade låtit andra människor ta så mycket kontroll över hur jag skulle känna, jag hade gett dom mitt allt och när de sedan vände sig om för att gå, med precis allt mitt förtroende i händerna så hade jag ingenting kvar och då händer det sådana saker som att man ligger i en ambulans i delirium med någon form av gasmask över fejset och tror att man är i en rymdkapsel. Så här i efterhand ångrar jag inte något av det jag gjort under mitt liv som irrbloss, det är bara det att nu när tryggheten infunnit sig igen, en trygghet som ingen kan ta ifrån mig för den här gången har jag byggt den själv, nu när den infunnit sig - då känns det som om det inte finns så många omkring mig som lyckats skaffa sig sin egen. Folk är vilsna och ensamma. Inte mycket äger jag men den har jag alltid kvar, nu när jag lyckats förskansa mig den.

Efter alla jävla virriga år till höger och vänster så hittade jag till slut det där jag letade efter som jag misstog för perfektion och det var alltså inte perfektion jag sökte efter; det var inre trygghet. Jag vet att somliga av er lyckats skaffa er klart mer fysiska saker under den här tiden då jag vimsade runt och levde loppan (om man ska uttrycka sig i milda termer) så som universitetspoäng och egna lägenheter men det är lugnt; jag har mig själv här. Jag och mina minnen klarar oss rätt bra ändå trots stress och allting, herregud, det ordnar sig. Det ordnar sig fan alltid.

Det är såna saker jag pratar om med mormor och det är sådana saker som ¤ får mig att tänka på. Han får mig att vilja skriva, för han inspirerar mig i samtal om saker om både förflutet och framtid och det är faktiskt fantastiskt med en människa som ger en inspiration. Det är någonting annat med ¤ också. Många andra, som jag träffat och upplevt som bra och inspirerande, har jag haft kluvna relationer till för att jag samtidigt som jag tyckt mycket om dom också gått omkring med en malande skräck att jag ska förlora dom. Det har jag inte med ¤. Det är som.. det är inte som något annat. Det räcker så. Mer än så får ni inte. Jag är inte hemlig för att göra er medvetet nyfikna. Jag är inte hemlig alls egentligen. Jag väljer bara att i vissa lägen behålla detaljer för mig själv. Och även om jag förstås väljer att outa mig själv som något slags offentligt biktcentrum så betyder inte det att jag måste outa alla andra. De får välja själva, i egna bloggar om så är.

Kom hem till en lugn liselott som kramar mig när jag kommer innanför dörren och så har vi en hastigt, nästan gråtmild moment där vi ber om ursäkt till varandra för att vi varit så besvärliga den senaste tiden, sådär fina moments som det bara kan bli med riktigt nära vänner så man drabbas av den där överväldigande känslan i hjärtat, den där glädjekänslan över att fan vad lyckligt lottad man är som har en så jävla fin kompis. Så jag sket i att åka till GK med grabbarna. Istället satte jag mig här med lott och läste horoskop högt. Vilket var skitkul för vi tror inte ens på horoskop (även om vissa's var jävligt träffande..haha). Nu är det en 80's film med Molly Ringwald på fyran och jag och lott skall äta våra fattigmanshavrekakor och dricka coca-colan som jag lyckats skrapa ihop till. Vi har inte mycket här borta. Vi har ihopskrapad coca-cola, vi har några havrekakor jag lyckats baka av skafferivaror och så har vi varandra och TV och kuddar. Det räcker skitfint för idag. Och vem behöver egentligen föda,

..när man har hjärtat fullt till brädden av fina känslor?

Loo signing out.