På begäran: Illusion

På begäran publicerar jag härmed en mycket gammal krönika från 2002,
Illusion:

"En ljus och mycket vindstilla, men dock stjärnlös natt i oktober. Eller är det augusti?
Spelar det någon roll, månaderna passerar ju ändå med minimala förändringar i din omedelbara omgivning. Enda markanta skillnaden från den ena månaden till den andra, är trädens förändrade struktur nedan fönstret. Kanske byter man då och då ut garderoben. Varm mot kall- kall mot varm. Och trots att du verkligen kan känna den förbaskade tidens tand bita tag i dig, trots att du känner varje sprickning i löven som ett hugg i maggropen, så förändras ingenting med vare sig dig eller din utveckling i andras ögon. För inte innebär årstidsskiftena några som helst radikala förändringar i tillvaron. Hösten bjuder inte till vidarestudier, starta-egetbidrag eller krokimålning längre, om de ens gjorde det. Sommaren erbjuder inte en paus från en lång tids hårt arbete, snarare en stagnerad värmeugn där man,separerad och oförmögen att se andras plötsliga semesterglädje, bara är en aning mer oföretagsam gällande hemmet och disken än vanligt.I andras ögon har man fastnat i vad de betraktar som ett ekorrhjul. När vänner befordras, skriver exjobb och planerar inköpet av första barnvänliga bilen har man fortfarande samma träd att betrakta utanför fönstret, och samma buss att försöka hinna med- om man överhuvudtaget är i skick att ta sig ut och kliva på en buss.Och jag vet inte vad som smärtar dig mest, vetskapen om andras synsätt, eller medvetenheten om det egna. För då väninnan stadgar sig med man,bulle i ugnen och nyinköpt herrgårdsvagn -är det inte hon som skäms.Det är ju du som står anklagad för att vara fast i ett ekorrhjul, fast i din egen självanalys. Och kvinnan med den stolta magen och papperslappen som bevisar hennes förträfflighet, där åratal av högskolepoäng står nedpräntade, har plötsligt ingenting att försvara sig mot i jämförelse med dig. För hon har fullgjort den mänskliga plikten, medan du i hennes ögon gjort större ansträngningar för vad hon kallar för ’fullgott liv’ än bytet av ytterkläder efter årstiden, och det katastrofala ynkandet hos skrynklaren varje jävla månad.

I andra människors ögon är inte kampen för att överhuvudtaget orka andas detsamma som att vara en fullgod medborgare av det samhälle du för tillfället är placerad i. I andra människors tillvaro- detvillsäga, de människor som inte komplicerar sin världsbild med banala existentiella frågor som ’hur ska jag orka stå upp, utan att falla ihop av utmattning?’ eller timtalet flämtande på badrummets sterila kakelgolv för att din smärta inifrån helt enkelt inte går inom rimliga gränser- Under deras monokel är du ett halvdant projekt, en svag länk i samhällskedjan. Du må ha lidit under din uppväxt, du må ha råkat ut för något tragiskt, men det finns ingen anledning för dig att bete dig som ett barn för det. Survival of the fittest- new edition. Skillnaden mellan oss och savanndjuren är att kampen för överlevnad plötsligt förflyttats till en mental nivå, där du brottas med ett medvetande, som på ett eller annat sätt inte vill lyda under medgörliga former. Du är den evigt medicinerade trasdockan som har ett levande helvete med att överhuvudtaget kommunicera med andra. Bortkastad tid, slöseri med plats- helt enkelt.Du är samhällets parasit, som inte rycker upp dig, skärper till dig, sväljer tabletterna, sväljer stoltheten och drogen och skaffar dig poäng, medmera, stora bilbarnsstolen modell extra safe och morgontidning. Du är en rätt tragisk förvanskning av det vi en gång döpte till homo sapiens. Du har ingenting att tillföra en värld, där myrstacksliknelsen inte längre är en liknelse, en värld där fysiska prestationer inför publik och antalet körda mil i mätaren avgör duglighet och värde.Vad de inte vet, är att ditt lidande, vilket du oftast inte ens kan lokalisera botten ur, din ständiga kamp med tillvaron och din drog/tablettförstörda kropp på ett vis faktiskt samarbetar. På ett sätt har du lägre krav på vad som kännetecknar balans än andra. Plötsligt är du förmodligen långt mer lätt att tillfredsställa känslomässigt.Och du har måhända inte en skinande BMW på parkeringen, och du kanske inte har en hög position någonstans där du dagligen delegerar ut arbete till undergivna, rösvlickande satar vars högsta mål är att få din position - men:-En sak vet du, och det är att verkligen njuta av de sekunder, minuter eller timmar du får spendera med att känna dig nyttig.

De få tidsperioder då man äntligen får bli lämnad ifred från andra människors fnysande och försök till styre av din tillvaro, är plötsligt omsusade och omtalade ögonblick.-En sak vet du, och det är medvetenhetens styrka. Kanske är ofrivillig ensamhet ett lidande, men samhällets nedlåtande blickar bekräftar det du alltid vetat innerst inne- de har kallat det depression, neurologiskt fel, bokstavsdiagnos, whatever. Och på kemisk väg har de hjälpt dig, pressat ned de individualistiska tankar du alltid burit på. First rule about society: we do not question society.De har kämpat med att foga in dig i det fack samma samhälle nu ser ned på dig för att ’du inte kan ta dig ur’.Oavsett vilken ursäkt du har till att ligga där i soffan och gråta, för att din omvärld inte accepterar en defekt de själva byggt upp och skapat - som sopor - så är du de facto en sekundär prioritering i statistiken, enligt kyrkan, enligt mamma som förbryllat undrar vad fan hon gjorde för fel, och i grannens envisa och missunnsamma blickar. Där kikar han ut mellan persiennerna, kallar dig ’soffliggare’, ’pillertrillare’ och ’förtappad ungdom’. Hans omedvetna sinne inbillar sig att du har ett liv med avslappnade eftermiddagar och pengar i tassen utan ansträngning. Han tror att det fysiska lidande han genomgår som hård arbetare för en skitlön som förmodligen aldrig kommer at kunna betala läkarvården för att han slitit ut kroppen i förtid, är en förutsättning för att man skall kunna titulera sig medborgare.men alla de här illusionerna du ser omkring dig, denna lättkraschade och instabila struktur de lärt dig att stava till samhälle- är egentligen en osynlig och icke-existerande konstruktion som du lärt dig att upprätthålla och prisa sedan du kunde tala.-Trots att den faktiskt inte ens finns. Utan dig.

Inga osynliga byggnadsställningar håller fast i andra människors okunskap, förutom de du själv kämpar för att upprätthålla. och när du väl tänker efter finns det inte någon rimlig förklaring till att föråldrade värderingar, en gång satta av sådana som du och din granne, håller dig kvar i en smärta och en prestationsångest du själv aldrig ansvarat för att få dit. Det har aldrig inom fysikens lagar kunnat utläsas hur människan skall leva, eller hur vi ska tänka för att bli fulländade varelser. Inte någonstans i din kromosomuppsättning finns det regler för hur just du ska leva.Och det är när man betraktar de här aspekterna av det förbaskade ekorrhjulet som man inser att grannens obefogade avund enbart är en produkt av ett eget lidande, inte allt för olikt ditt eget. kanske för att världen vägrade komma överens med även hans tankegångar en gång i tiden. och han fogade sig väl till slut. Fogade sig för en illusion han aldrig själv förstod var skörare än det lilla självförtroende han hade.Så varför lida för att en social illusion tvingat fram din dåliga självkänsla, egentligen?

Tid är det enda man har att slå ihjäl. Man borde bekämpa grannens jävla stirrande med att bara ta den tid man behöver för var sak, för att kanske så småningom bygga upp en egen illusion att leva efter.För är det något som skiljer oss från djuren, så är det denna ständiga medvetenhet om de val man har, och det filter som borde ha rensat bort de här samhällsreglerna.De här orden är inte ämnade för dig som näsduk, eller psykofarmaka. Inte heller är det någon mirakelkur mot det skamsna, hängande huvud du plockar på dig vid åsynen av någon annans framsteg. Någon gång vet jag att jag själv kommer att le vid åsynen av den Framgångsrika Klasskamraten, rattande ännu en statuspryl.För Jag har åtminstone fattat vem det är som fastnat i ekorrhjulet, vem som lever på begagnade föreställningar om den mänskliga lyckans utformning. Jag blir inte lyckligare för att jag döljer min svaghet, jag mår inte bättre för att jag sväljer tabletten och dåsar mig igenom ett liv jag själv inte myntat som ett ideal.Man kan säga vad man vill om dyra stereoapparater, tunga jobb, tjusiga visitkort eller en miljard högskolepoäng ämnade åt att tillfredsställa ett illusoriskt behov, förutom möjligen några sekunders eufori, ett höjt ögonbryn i det fjäskande, sociala livet. Och kanske når man också en lika illusoriskt fullgod tillvaro där du plötsligt rent magiskt är tillåten att mot betalning mästra dina medmänniskor på inrutad arbetstid.Men inte fan säger kvarlevorna av de här prylarna ett skit om hur Det Goda Livet för Alla skall levas eller hur fan du hade det där i sinnet under tiden hjärtat bankade i kroppen, när du försvinner ned i mullen för att återvinnas i naturens kretslopp.Allt det du lämnar efter dig till de barn du själv avlat fram till eftervärlden är i vilket fall som helst bara ännu en hög illusioner ämnade att framkalla samma prestationsångest och samma nerböjda huvud som du själv kanske hade, eller såg ned på grannen för.Allt detta att ärvas av de än oförstörda små barn som sprudlande leker på jorden ovan din förmultnande kropp.

Jag har rivit ned mina väggar av sociala förväntningar. Jag lever inte för någon annans skull, hur illa det än må låta.Riv ned dina eller behåll dem,men låt mig leva och göra mina val själv. För du har ännu inte betalt att mästra mig, och än så länge tjänar vi ingenting på att definiera Liv för andra.Det är liksom deras eget, och det kan du aldrig ta, få, muta eller ens förbättra. "
Loo Lönnroth