Weekend of aggression

DJ Tomcraft - Overdose
Jag skulle inte ha gått ut igår. Men jag gjorde det ändå, för vad skulle jag annars ta mig för? Jag satt här med rastlösheten i blodet och oron i kroppen och med en idiotisk tanke i skallen och var tvungen att hindra mig själv från att bryta ihop och må dåligt, och vad gör Loo som botemedel för det? Hon dricker sprit. Vad händer när Loo är ledsen, dricker sprit och festar? Hon blir arg. Hon ger sig ut för att mucka gräl. Jag trillar i bitar.

Så, S och PJ kom över och drack öl och vin med mig och snackade en massa goja. Vi blev lagom fulla, stämde träff med Lott, syster och D och begav oss till Skeppsbar där B satt och drack gratis eftersom han kände de som spelade. Det är konstig stämning i sällskapet, kvällens höjdpunkt var när V kom från jobbet och vi snackade på toaletten. Jag kände rätt kvickt att spriten hade tagit över och gjort mig rätt aggressiv och det blir inte bättre när dörrvakten muckar med B av oklar anledning och börjar puffa till honom.

Depeche Mode - Halo

Vi rumlar runt och åker mot mariatorget och H62 där det var "nån fest" som visade sig vara en suspekt fetischfest, och dit skulle vi tydligen. Utanför blir jag påhoppad bakifrån av någon som bara skriker i mitt öra och då kulminerar min adrenalinladdning som varit igång precis hela helgen i att jag sparkar och slår på personen ifråga som visade sig vara lillebror J, men det spelade ingen roll då för jag hade fått igång mig och jag rusar ned för gatan för att inte skada honom. Fick fruktansvärt dåligt samvete senare och bad om ursäkt på hans svarare men jag vet inte om det gick fram. Det slutade med att jag inte orkade med dessa köer och tog grabbarna till Tivoli eftersom jag har åtminstone VIP där, så jag slipper köa. Jag avskyr att köa. Vi går in och dricker som tusan och det visar sig att några av mina bekanta var psylocybinpåverkade. Jag gick omkring därinne och det är så mycket grabbar och deras bekanta där, jag blir ju stirrad på precis överallt, folk vet vem man är och det är inte på det bra sättet.

Sara McLachlan - In the arms of an angel
(this one's for you,¤, this one's for us)

Det slutar som det brukar. Loo promenerar lundagatan upp klockan halv fyra på morgonen, ensam, med Sara McLachlan i lurarna och ser upp mot stjärnor och skyar och tappar fästet om sig själv. Det är vindstilla och ensamt, man kan riktigt höra hur mänsklighetens kollektiva ensamhet ekar mellan husväggarna. Man kan höra alla dessa tusentals ensamma sovande drömma om en annan värld, där de inte måste dricka sprit och ge sig ut på konstiga parningsscenarion på lokal för att få känna nånting. Där de inte måste förgifta sina kroppar för att klara av att leva tillsammans. Där de kan få ta någons hand och sträcka sig ut efter varandra på samma nivå utan att behöva stå emot. Och Sara sjunger som om det inte fanns annat än ett piano och en röst och jag tänder min sista cigarett nere vid den gröna parkbänken, slår armarna om knäna medan jag röker den, ser upp i den stjärnklara, dystra kylan och förbannar mig själv och allt annat för att det alltid slutar där. Jag sitter med min näst sista cigarett medan den brinner ned till filtret och rätt vad det är så är filtret alldeles vått, det är jag som gråter men jag hade ingen aning om att jag gjorde det. Jag satt ju bara där. Jag sitter där och känner hur det ekar i bröstkorgen, det är ren och skär tortyr men jag måste göra det, annars kommer det bara starkare senare.

Det tar en stund, sedan går jag upp till liselott och tar farväl av mina nattstjärnor för den här gången. Det är moloket att låsa upp dörren när jag allra helst hade velat sitta där och skriva och gråta och få ur mig skiten. Jag kommer hem och liselott är vaken, orolig. Jag berättar om allt som hänt och pratar mig fördärvad. Jag vet att jag pratar om ensamheten och smärtan och hur jag tappar taget om glädjen och liselott förstår men kan inte trösta för hur kan man trösta någon som lider av tomhet? Jag tänder ett värmeljus och börjar skriva, och jag skriver en nio sidor innan jag faller in i dvala. Ingen riktig sömn, bara en dvala. Jag ligger i dvalan hela dagen nästan, sen pratar jag med ¤ och det blir inte bättre av det. Det blir faktiskt bara sämre, som omväxlings skull för jag hör bara en massa trams. Jag hör bara hur människor behandlar varandra där borta och jag hör hur allt jag trott varit helt sant och korrekt och jag blir arg för att jag satte mig här. Jag skulle inte ha gjort det men nu är det gjort och det går över. Det går över...sen.

"Spend all your time waiting
for that second chance
For the break that will make it ok
There's always some reason to feel not good enough
And it's hard at the end of the day
I need some distraction oh beautiful release
Memories seep from my veins

They may be empty and weightless
and maybe I'll find some peace tonight
In the arms of an Angel
fly away from here
From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear
You are pulled from the wreckage of your silent reverie
You're in the arms of an Angel; may you find some comfort here

So tired of the straight line, and everywhere you turn
There's vultures and thieves at your back
The storm keeps on twisting, you keep on building the lies
That you make up for all that you lack
It don't make no difference, escaping one last time
It's easier to believe In this sweet madness, oh this glorious sadness
That brings me to my knees
In the arms of an Angel far away from here
From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear
You are pulled from the wreckage of your silent reverie
In the arms of an Angel; may you find some comfort here
You're in the arms of an Angel; may you find some comfort here"

Sara McLachlan - Arms of an angel

Och det är som de säger i sagorna; vid regnbågens slut finner man en kruka guld. Synd bara att jag bara ser stjärnor, och inga regnbågar.
Ikväll ska jag skriva dessa små skolarbeten som ligger och skräpar. Och försöka att inte andas så tungt som jag gör, för det gör jag; varje andetag är ett motstånd. Varje andetag är ett litet hugg, men det är okej. Really. Den här gången är det bara mitt huvud som spökar.

Jag måste ta mig upp nu.

18:13
J säger att när hon hade en tumör så hade hon exakt samma symtom som jag har nu. Hon tycker att jag borde ta mig till neuro illa kvickt och de kommer förmodligen lägga in mig..jag är skräckslagen. Jag vill bara sova. Måste allt komma på en och samma gång?
Vill inte.