Livsavgörande funderingar

"My life is for rent
and i don't
learn to buy
well, i deserve nothing more than i get
cus nothing i have is truly mine.."

Jag pendlar mellan det jag har i händerna, det vill säga, en mobiltelefon fylld med gigantiska ord, ord som påverkar mig mer än jag vill erkänna, ord som påverkar mig mer än jag vill att de ska påverka mig, och det stör mig, och så det här andra; fakta. Ni förstår; fakta och verkligheten som den bjuds är inte samma saker. Jag tror att det har suttit över ett tjog filosofer i gamla skrubbar och på vindar med diverse rusmedel till sin hjälp sedan man började bygga skiten, och innan dess satt de väl under några jävla snirkliga ekträd och dängde i sig frön, skitsamma. Poängen är att det har suttit en massa jävla tramspellar och försökt sätta ord och mening på det här med verklighet och kärlek och hat och allt det där, sen evigheten fick ett jävla namn, och de har inte lyckats något vidare vilket bara i sin tur bevisar tesen om den subjektiva verkligheten. Skitsamma, jag är så jävla irriterad så jag fattar fan inte själv vad jag skriver snart. Jag tänker inte ränna runt sida upp och sida ner i den här bloggen och leka martyr för det mår ingen jävel bra av. Jag är trött på mig själv. Och du, du som säger att jag är så bra och allt det där; varför känner jag inte av det? Varför känns det som att jag bara går och väntar på dödsstöten? Jo, för att jag väntar på dödsstöten. Jag vet hur det känns för jag har gjort det förr och oavsett vad jag säger så kvarstår fakta; Jag vet inte ens om jag känner den här personen. Jag tror ibland att jag gör det men så inser jag hur lite jag vet, hur lite jag får veta och vilka skeva och rätt ohållbara ursäkter jag får och det stämmer inte men nu har jag nått punkten där jag börjat skita i det, inte är jag trygg för fem öre, den saken är säker. Jag kan inte koncentrera mig i skolan eftersom den här människan skriver så jävla grymma saker i sms att jag baxnar och så tänker jag saker i stil med både perversa och romantiska scenarion och sen kommer det där tvivlet igen. Vi är visst två om att inte lita på varandra.

Är jag förvånad? Som om det skulle vara hållbart för mig att ljuga, men visst. Jag har ju uppenbarligen "inget att förlora" som vissa andra. ÄH skitsamma, jag orkar fan inte, det gör nog inte han heller. Jag har vant mig vid att om jag tycker om någon och den tycker om mig tillbaks, och speciellt i den här kalibern, så får jag vissa enkla saker till mitt förfogande som jag tidigare tagit för självklara. Jag vande mig rätt kvickt vid att så inte var fallet, att det inte var något att räkna med. Okej, tänkte jag. Det kommer lösa sig. Det kommer bli skitbra, bara du vänjer dig, för han är värd det, liksom. För det är han, ni skulle bara veta.

Ni skulle bara veta hur bra han är, det är sjukt vad det är höjt över så mycket annat att bara snacka bort en timme i telefon med honom, det är underbart att bara gå på ica och handla med honom vid min sida för fan. Det känns som om jag klarar av vad skit som helst när vi är ute och går på stan. Det känns som att jag tillhör en hemlig, cool klubb som bara han och jag får vara med i och det är vi ju också. Han har precis allting som en underbar människa ska ha i min värld; Han är intelligent som fan. Han har ett underfundigt, lurigt leende och ett djupt analytiskt temperament. Han förstår musik och ljud. Han kan göra en elektrisk bara han nuddar vid en. Han har händer som är som sammet och blixtrande mörka ögon som talar rakt in i en så att man rodnar bara man kikar tillbaks, de är så genomskådande att jag måste slå ner blicken ibland, som om han såg in i varje lögn och varje dumhet jag nånsin gjort på en inre panoramaskärm när han ser på en. Han har ett sådant där sätt att vara som är så känsligt; han är den sortens människa som flyttar sig på ren känslig automatik när någon skall förbi i rulltrappan, en sådan som förstår utan att man måste förklara så sabla detaljerat, en sådan som räknar ut saker genom att lägga samman ett och ett och tre, en social ingenjör, en missförstådd, en med mörker i blicken. Kort sagt; det finns ingenting med honom jag inte tycker om.

Han och jag ingår i en perfekt dynamik, det blir som om ingenting annat existerar och som om allting annat är så jävla oviktigt. Han leker med ord och trixar och knixar med dom, smakar på dom som jag. Han är som en avgjutning av mitt eget sinne, men på ett helt eget sätt och med kryddor av främmande saker som jag inte kan underlåtas att fascineras av. Jag har alltså stött på den här jävla människan som lyckades med konststycket att slå omkull mig totalt schack matt - alltså JAG, den här onåbara isskulpturen som jag trodde att jag hade lyckats förvandla mig själv till, jag SMÄLTE inför allas ögon och blev någon slags svallvåg! Och ajabaja, jag hör er minsann "ja, ja, men sådär säger ju alla när de förälskar sig..bla bla bla" , ja, må så vara men jag går inte omkring och blir förtjust i vem som helst. Du måste ha en jävla massa saker för att det ska vara värt att ens titta närmare på. Jag glider inte runt och är småkär i folk hur som helst; det är nämligen inte värt det. Men så dyker den här jävla...varelsen upp som någon slags sol, eventuellt i Karlstad men jag ska inte skriva under på det för där har jag aldrig varit så det vet jag faktiskt inget om och jag tenderar till att vara relativt misstänksam mot hörsägen. Ja, hur som helst, han dyker in som..(insert liknelser here) och..ja, ni fattar alltså. Det blir kört. Jag inser det någon kväll då jag sitter här och ni vet känslan, när ett sms trillar in och man blir alldeles töntig och varm och fnittrig när man läser det och alla i rummet liksom SER på en hur man..ja, och då kom jag på det. Fan också, ditt fanstyg till underbara jävla varelse, du har alltså satt dit mig. Jag sitter och, jag ska inte överdriva och säga att jag sitter och tänker på det HELA tiden men det är tillräckligt ofta om man säger så. Alla bevis pekar åt en och samma håll liksom. Då kan man alltså tro att det är dödspeachy allting, grattis Loo! Fan vad kul, nu återstår ju bara att..ja.

Men naturligtvis, som i Loos blogg och Loos liv så kan inte allt bara vara peachy nice squeaky clean för då hade jag inte suttit och tokbloggat istället för att skriva skoluppgift. Nä, då kommer ödet med diverse intressanta äss i rockärmen som gör att jag blir tämligen begränsad. Jag tänker inte gå in det minsta på det eftersom det är bara idiotiskt och att outa problematiken gör ingen glad, så låt oss stanna vid att det finns vissa mindre problem i respektive vardag som ligger som små pinnar i det annars välsnurrande hjulet. Jag kom hem till liselott och tack och LOV så hade hon köpt vin så nu dricker jag det och skriver blogg istället för skolarbete, och allt jag kan tänka är men FAN! jag ville inte gå och hitta någon jävla livsstjärna, inte just nu och inte under de här premisserna men nu är det alltså gjort och då är frågan; vågar jag stanna kvar? För det sitter en pyttepytteliiiiiiiten Loo härinne som är ungefär sex år, trumpen och barnslig och skriker SLÄPP UT MIG han kommer att ljuga och tramsa som ALLA ANDRA och tro inte för en sekund att det här blir annorlunda, det finns en chans att ingenting kan ske ALLS och HUR SKA DET DÅ GÅ och jag BER OM URSÄKT ATT JAG SKRIVER DET HÄR men som du vet så kan jag inte hejda mig och oroa er inte, inga personal stuff kommer någonsin ut. Jag berättar för er vad jag känner, men detaljer får ni inte. Inte som det är. Men som jag skulle vilja skrika för hela världen att "Jag har hittat världens underbaraste människa, och vet ni vad? Vet ni vad han heter? vet ni vad glad han gör mig när vi umgås? Jag glömmer bort mig själv, glömmer den där Loon som alla bestämt sig för att jag är och jag är MIG SJÄLV och jag ljuger inte en enda gång för han skulle ändå se igenom det direkt och jag vill inte ljuga heller, och vet ni vad, jag vill gå hand i hand med honom överallt och titta! Jag är som en tonåring och kan tydligen knappt skriva ordentligt!" Jag vill flyga flygplan med en stor banderoll där det står hans namn med gigantiska, rosa och turkosa bokstäver och ALLT DET DÄR. Det är helt bisarrt. Och han stimulerar min skriv-vilja, och han pratar..hans röst, ni vet, hela den där utläggningen som folk har när de har hittat guld, som jag. Vi är samma lika, från samma fucking jävla planet den här människan och jag. Och så är han inte här. Och jag får inte vara med honom och det finns en risk, vad jag förstår, att jag inte kommer kunna vara med honom alls, kanske. eller, jag vet inte. Jag vet inte vad jag vågar tro eller inte tro, ska jag lita på att det går bra och kasta mig in känslomässigt i något som jag kanske inte kan ta mig ur sen? Men sen kommer det där som kallas ödet och knackar mig på axeln och säger "Fröken! Ni hade beställt en stjärna här..han står där borta och bara du ger dig fan på det så kan ni två bli en duo av inte skådat slag, bara du inte ger dig så kan du få behålla honom i ditt liv och vem vet, du kanske till och med kan klara av att göra honom lycklig?"

Och vad har jag annat för råd, än att vänta, ta ett glas vin till, skriva en blogg, göra min skoluppgift, somna, vakna igen till en ny dag, och vänta på att allting ska falla på plats som pusselbitar.
Eller gömma mig, få panik av all förvirring och bestämma mig för att det inte är någon idé, med risk att kanske förlora nånting som kunde vara, och som ÄR så jäkla bra? kanske det bästa?

Men herregud, kan ingen..jag vet inte. Vad sägs om en lobotomi?

Nej, vet du vad; Du hade rätt. Grattis. Jag vinner en gratis vandringsresa till Murmansk. Boots not included. Medtag eget stormkök. Tack och förlåt, jag skriver ett skuldbrev och bränner en skiva. Här.
Vill passa på att vinka till två relativt nya bloggläsare; Mims och Henkstar! Kolla. Jag vinkar.