fredag, januari 20

Datortomo..va?

Okej, det här blir en kortis för jag är bara hemma lite hastigt idag: det har varit tunga dagar och jag har flyttat min lekamen till mormor och föräldrahemmet. Enda anledningen till att jag är hemma och bloggar är för att jag ville uppdatera diverse oroliga kamrater på röntgenfronterna och för att hämta laddare åt mobilen, sedan åker jag hem till sängen hos mormor igen. Jag behöver få andas hemma. Och det gör jag just nu, mina föräldrar är sjukt snälla.

Var alltså på datortomografi idag vid 10.00. Jag kom in, skakande som ett löv, och fick reda på att alla de där gigantiska kontrastsprutorna skulle in i min arm. Jag skakade än mer, men lät mig spännas fast, stickas blå och röntgas som en duktig flicka. Jag låg tyst och upprepade "rinnande klart, rent, vatten, rinnande, kristallklart, rent vatten mot renskrubbad emalj.." för mig själv när hon pressade in den gigantiska nålen och fäste kanylen. När första kontrastvätskesprutan slog i blev jag alldeles varm, sedan isade det i hela kroppen. Jag låg tyst och tänkte på vackra saker, fina saker, lugna saker. Inte vara en sillmjölke, inte larva sig. Måste klara det här med nålarna, annars är du inget värd, tänkte jag. Mamma satt bredvid men gjorde inte mycket nytta, hon var mest intresserad av att debattera kontrastvätska med den förvisso mycket gulliga röntgensköterskan. Såg det inte själv men det blev visst ett sabla holabaloo när jag röntgades, hela datorrummet fylldes visst av AT-läkare och shit. Jag såg dom inte, jag hörde dom bara. Jag koncentrerade mig på att ligga i tunnan och andas i djupa andetag, fastspänd med huvud och överkropp. Inte röra huvudet, inte andas för djupt. Andra, tredje och fjärde sprutan och jag bara hisnade och koncentrerade bort smärtan som förvisso inte var så jävlig, i had worse, så farligt är det inte och kanylen är ju redan satt. Men jag var inte där, om ni förstår vad jag menar.

När jag darrande klev ur båren var det bara att gå hem igen. Hade inte sovit på hela natten, istället suttit och skrivit ï blocket och sett på märklig TV. Somnade en timme innan jag skulle gå upp och var därmed helt förstörd när jag kom hem igen men har fortfarande inte sovit. Kroppen är fortfarande full av kontrastvätska känns det som, men det känns väl bara så. Den bör vara ute nu.

Jag mår faktiskt inte alls så jävla bra. Min plan just nu är bara att hämta lite klädpaltor, lite musik och min jävla laddare. Sedan åker jag hem till sundbyberg igen för jag måste få vara liten just nu. Mommo och jag sitter vid köksbordet och pratar, hon tröstar när precis allt är på ända. Skolan är åt helvete, sjukhus, lillebror ska opereras på måndag, ¤ mår för övrigt inte heller tiptop, precis allt är rätt..pja, inte kaos, men inte fan är det lugnt. Jag känner dock att jag har support från alla håll. Det behöver inte vara en tumör, det behöver inte ens vara något farligt. Jag intalar mig att allt kommer att bli bra.

Allt kommer bli bra. Klart att det kommer.
Och ¤ gör mig så lugn att bara hans röst ger mig någon slags..liv.
Soundtrack: Dire straits - On every street
För de som är intresserade av vad datortomo..etc. är, se: http://erstad.griffel.se/jdls/print.php?id=74

Inga kommentarer: