Behind the wheel

Jag ska till akuten och få skäll. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem men jag vet att jag har en klump i magen av oro, rädsla och sorg och den kommer inte försvinna av sig själv.VNV dikterar alltid det jag känner. ALLTID;

"I thought the future helda perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me
And one dayI woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal""
The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feelthe way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?
I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alonein this hall of dreams?
I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me"

VNV Nation - Holding on

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, vem jag ska lita på eller vad jag ska vara. Jag har knappt sovit på hela natten, jag har legat vaken och stirrat in i väggen och tänkt sönder precis allting, i cirklar, varv efter varv, in och igenom. Ingenting blir bättre för att Loo tänker sönder det, detta vet jag redan så det behöver ni inte berätta för mig. Men jag är skapt så. Jag är skapt för att tänka. Bara det att det inte går så bra just nu som jag hade hoppats, eftersom jag trillar ner i mörker när jag gör det.Men nu ska vi inte vara såna! Upp med hakan, jävla brudjävel.
Lyssnar på en playlist med DM, VNV & Assemblage 23 och försöker att inte sprängas av huvudvärk. Tar alvedon men det hjälper knappast. Jag börjar bli vimsig så här på dagen också. Allt är bra precis när jag vaknar, men sen går det neråt. Liselott kommer strax hem och då åker vi direkt.

Jag fräste lite åt dig, ¤, men det var inte meningen. Jag blir bara frustrerad jag också. Däremot håller mina frustrationsgrader sig på lite lägre temperaturer än vissa andras, tur det.
Jag saknar dig men jag vill inte kräva något av dig för det är det sista du behöver. Press alltså. Jag försöker att se saker i klara ljus och inte drabbas av hastiga slutsatser. Jag försöker vara så logisk jag kan. Jag försöker se det ur alla vinklar, vilket jag också gör. Jag ser det ur allas synfält vilket inte gör det lättare. Men ja, om det är det du vill höra så är det din bröstkorg jag lutar mig mot när jag sluter ögonen. Det är din doft jag drar in i mina näsborrar när jag drömmer. Det är din hand som stryker mitt hår och det är din röst jag hör inuti bröstkorgen, den viskar vackra saker fast jag inte ens når dig på telefonen.
Så, jag vet och känner när du känner det, men jag kanske inte säger allt jag tänker, eller hur?
Fan vad varm jag är.
Strax åker vi.
Håll tummarna att jag iaf slipper bli inlagd.
Och bara så du vet, ¤. Jag skulle aldrig be om det, erkänna det eller säga det och rent oficiellt har jag inte sagt det heller. Men rent inoficiellt så kanske jag visst behöver dig. Litegrann. Men inte så mycket att det stör eller så att jag dör utan ditt stöd, bara..bara så där. Men det har jag inte sagt.

Fan, ni måste ju tro att jag är schizofren som jag hoppar i den här jävla bloggen. Att ni står ut, människor.